I dagarna är det 34 år sedan jag lämnade den mest destruktiva perioden i mitt liv, jag lämnade en tillvaro fylld av hot, rädsla, förtryck och våld och påbörjade en lång resa. Ytterst få, om ens någon, hade någon aning om vad som pågick. När någon helt plötsligt lyssnade på vad jag sa, verkligen lyssnade, började processen som ledde framåt och utåt. Det har inte varit någon lätt resa, och den är inte slut än. Erfarenheterna präglar mig även om ärren döljs och skuggorna bleknar. Och jag har aldrig ångrat något. Jag är helt enkelt inte typen som ångrar saker. Man gör de misstag man gör och får leva med det.

Jag tvingas fortfarande ständig omvärdera – både mig själv och andra. Kanske är det den bästa lärdom jag fått med mig, att aldrig tro att vare sig jag eller någon annan är färdig, att saker och ting ”är” på ett visst sätt och vi ”vet” hur det är. De flesta av oss vet så oändligt litet om varandra, några av oss vet mer men ingen vet allt.

Dagens tema den 18:e söndagen efter Trefaldighet är ”Lyssna i tro” och texterna handlar om att lyssna på kunskapen, följa vishetens väg som det står i Ordspråksboken. Som pastor Leif Tullhage påpekade i S:t Jakobs kyrka så är motsatsen till att lyssna i tro att lyssna i misstro. När vi misstror kunskapen och det som livet vill säga oss så går vi bort från Gud. Förnuftet, kunskapen och visdomen har något att säga oss. Att vara öppna för det, att förmå att lyssna till vad som verkligen sägs och vad som verkligen sker, är att lyssna i tro. Tro inte att du redan vet. För det gör du inte. Inte ens om det gäller dig själv.

För många år sedan skrev jag så här om den smärtsamma processen att lämna något som blev en del av mig själv – alldeles oavsett hur destruktivt det är.

Döden och Flickan (efter Schubert och Polanski)

Hon flyttade långsamt ut hans rum
ur sig.
Så länge hade hans närvaro varit henne tydligare
än hon själv.
Slutligen hade hon befriats,
eller var det berövats,
detta rum,
ett rum av närvaro och hetta,
ett rum av lila färg.
 
När han sökte henne hade
den lila färgen
barmhärtigt och sorgfälligt
dragit en gardin
för fönstret i hans rum.
 
Långsamt flyttande hon ut honom,
sak efter sak,
ställde hon på trottoaren.
Inifrån såg hon människor passera,
titta på hennes ägodelar
men peka och prata
om honom.
 
Regnet föll
rann utmed byråns sidor
vätte madrassen.
Annonser