Störst av allt är kärleken, heter det med bibliska ord. Ibland blir det ett mantra, något vi säger för att vi inte orkar eller kan förklara eller gestalta kärlekens väsen. Men lika ofta blir det ett uttryck som används om ofta vardagliga eller banala romantiska symboler eller ritualer. Det kopplar oss samman med det där stora, oändliga, omöjliga, åtråvärda, obegripliga som vi kallar kärlek. Med kärleken är det som med en del andra saker i livet, om man inte upplevt den själv är den helt omöjlig att förklara för någon annan. Orden räcker inte till, inte ens gesterna eller gåvorna. Livet själv får bli det som uttrycker kärlek, i dess djupaste mening.

I juletid firar vi att Gud blev människa, att den som är Skaparen tog ett steg närmare människorna och blev också en del av det Skapade. Inte nog med det, om ett antal veckor följer vi denne Gud i mänsklig gestalt till döden på Korset. Men det tar vi senare 🙂 Oändlig kärlek är det enda som kan förklara att Gud blev människa och därefter valde att dö för detta mänskliga släkte, Gudalika och ofullkomliga i en och samma gestalt som vi är. En oxymoron är ett ord som motsäger sig själv. Guds människoblivande – inkarnationen – kan i överförd bemärkelse kanske sägas vara en slags oxymoron!

Häromveckan såg jag filmen ”Philomena”. Det är en film med en enorm mängd bottnar, ju mer jag tänker på den desto fler bottnar ser jag. Den enkla ramhandlingen är att en katolsk kvinna som blev gravid som tonåring tvingas adoptera bort sin lille son. Femtio år senare vill hon söka upp honom, vart tog sonen vägen? Historien bärs fram genom en avskedad pressansvarig i den brittiska regeringen, en härdad men också professionell journalist som tar med sig den äldre katolska damen på en resa som kommer att förändra dem bägge (som man säger, men till yttermera visso sant). Utan att röja alltför mycket var det en påtaglig sak jag tog med mig från filmen – förlåtelsens styrka. Och att den styrkan inte har något samband med yttre attribut. Precis som i bibelberättelserna visar sig de sista bliva de första och de skriftlärda vara de som är mest förstockade.

Jag har frapperats av en ökande moralism i den samhälleliga debatten under året som gått, kanske har det till och med smugit på under en längre tid. Många av oss är så upptagna med att för-döma och ut-döma att vi glömmer vad ett samtal går ut på. Att lyssna på varandra. Som forskare och intellektuell människa är det min uppgift att använda mig av en barmhärtighetstolkning. När jag sitter med mitt forskningsmaterial är det inte min uppgift att moralisera utan att be-döma vad det är en annan människa vill ha sagt. Först när jag förstår det kan jag på ett rimligt sätt säga emot, nyansera, hålla med eller kanske t o m bli riktigt upprörd. Men det krävs att vi lyssnar.

Ju färre som som lyssnar desto fler som skriker. Ju färre som nyanserar desto fler kategoriska fördömande. Ju färre som förstår desto fler som fördömer. Och vi är experter på att hitta något i debatten som bekräftar vår egen verklighetsuppfattning istället för att låta det som skaver bli något som stimulerar till självreflektion. Och moralismen firar sina triumfer.

Kärlek, förlåtelse och lyssnande. De hänger samman. De kräver varandra. Och de kräver en moralisk resning som fördömandet inte har. Inget är enklare än att dela in världen i svart och vitt. Så fungerar moralismen.

Till läsning denna julhelg rekommenderar jag en utmärkt krönika av kollegan Katarina Barrling, en artikel om olika sorts extremism av Ann Heberlein samt ett inslag från God Morgon Världen med Anna-Lena Lodenius. Tre lyssnande och kloka kvinnor.

För övrigt kan jag bara säga God Jul till er som läser det här och önska er alla en fridfull julhelg. Oavsett om man tillbringar den i sin ensamhet, med tjocka släkten eller i utlandet kan den bli ett tillfälle att ta till vara det som skaver. Inte skaka stenen ur skon. Fundera på vad den betyder.

https://i1.wp.com/www.julbilder.nu/wp-content/uploads/2010/09/julbilder-julbild-clipart-jul2.jpg

Annonser