Idag såg jag igen ofrivilligt ett av alla dessa amerikanska idol-liknande program på någon reklamkanal. (Varför skall gymmen envisas med att ha dessa själsdödande och ointressanta program på?) Men det gav mig faktiskt en rejäl tankeställare. Inget ont som inte har något gott med sig. Plötsligt insåg jag vad programmen egentligen går ut på, och vad det är dessa program faktiskt befordrar hos tittarna (särskilt om de är unga).

Programmet handlade om dans och en grupp som framträdde ansågs duktiga men inte tillräckligt. Då kom de där replikerna som grep tag i mig:

– Uppmärksamhet är inget man ber om, de kräver man!

– Du skall säga till oss att jag tänker inte gå härifrån förrän du ser mig och uppmärksammar mig!

Kvinnan i gruppen – som fick dessa repliker – grät. Och medan tårarna rullade fick hon veta att hon skulle visa lite kämpaglöd, mer kraft och verkligen anstränga sig om hon ville gå vidare. Hon skulle dansa för sitt liv.

Jag säger inte att det aldrig är på sin plats att ställa krav. Det finns tillfällen i livet när det krävs att man går så långt att det är läge att göra det ”för sitt liv”. Till exempel om man skall gå igenom en cytostatikabehandling, föda barn eller överleva en svår skada. Men aldrig i livet när man ställer upp i en dussintävling i TV vars konsekvens är status och möjligen pengar.

Men om det är att ”kräva uppmärksamhet” och att anse att småsaker skall vinnas till vilket pris som helst som är sensmoralen så lär livets verkliga tyngd knäcka den som går på myten. Om någon krävde min uppmärksamhet på det sätt som här föreslogs så anser jag den hänsynslös, oförskämd och allmänt ohyfsad. Om någon vägrar lämna mig förrän jag har uppmärksammat vederbörande skulle jag uppfatta personen som påstridig, otrevlig och närmast asocial. De flesta skulle nog reagera likadant och därmed skapa stor förvirring hos den som tror att sådan otrevlighet på sin plats.

Om dessa egenskaper är normen i vårt samhälle då vill inte jag leva i det samhället. Kalla mig idealist eller gammalmodig, men inget samhälle har överlevt någon längre tid utan ömsesidig respekt och hänsyn. Jag tänker på vad Leonard Cohen sa i en dokumentär en gång: ”Det enda man kan lära barnen är gott uppförande och att ställa tofflorna under sängen”. Och det är mycket nog för ett gott samhälle.

Den unga kvinnan borde fått veta allt hon gjort bra, allt hon åstadkommit fram till dess och sedan fått tips om förbättringar som låg inom arbetskapacitetens gräns. Inte en recension av sin personlighet och krav på att bli ett monster.

Det är väl ingen slump att jag läser Marcus Aurelius på kvällarna och Bibeln på mornarna…

 

Annonser