Allhelgonahelg. En mycket speciell helg, särskilt när någon nära gått bort sedan förra gången det var allhelgonahelg. För mig två kvällar, två kyrkogårdar fulla av skimrande ljuspunkter. Ett stort vemod när den jag tänt ljus tillsammans med nu plötsligt är den för vem jag nu tänder ett ljus.

I korta bilder återkommer minnena av dem som gått bort, både de som alldeles nyss var här och de som vandrade till skuggorna för flera år sedan. Jag ser dem mitt ibland de små ljuspunkterna på kyrkogården, ser deras leenden, deras gestalt i verksamhet eller hör deras röster. De finns där hela tiden medan jag vandrar bland gravarna.

När mina föräldrar var unga fanns inte traditionen kring allhelgonahelgen, då smyckade man gravarna till jul. Sedan 1954 har vi en helgdag som heter Alla Helgons Dag, en helg när vi kan minnas de bortgångna. En fin tradition, delvis inpirerad av den ökade invandringen från katolska länder under 1950-talet, som vi bör värna och vårda. I våra lutherska länder firar vi ju egentligen inte ”helgon” men å andra sidan är varje människa en helig varelse. Att låta allhelgonahelgen bli ett tillfälle att minnas allt det goda vi fått av dem som inte är längre är med oss är väl en bra teologisk kompromiss.

 

Frid, frid, frid, vi saknar vår egen och, Herre, vi längtar efter din.

Saknad, saknad, saknad, vi längtar dem vi mist och vi söker vår riktning.

Skuggor och skepnader följer oss på avstånd, ger kraft och mening nog

att vandra tillsammans, att uppmuntra och fostra för livets skull.

 

Annonser