Jag hade inte tänkt skriva den här bloggposten. Så många andra har skrivit så mycket och så mycket bättre. Men, det finns ett perspektiv som jag tycker saknats: patientperspektivet.

Vad handlar nu detta om? Jag har läst Hannes Råstams bok om rättsprocessen kring Thomas Quick/Sture Bergwall. Om bara en handfull av de saker som Råstam lyfter fram är sanna (och han är mycket trovärdig) så är det en rättskandal (oavsett vad Göran Lambertz säger) i den vardagliga meningen av ordet. Men det är också en vårdskandal. Det är inte tingsrätterna som havererat i första hand enligt Råstam utan processen dessförinnan: förundersökning, försvarsadvokat, terapeuter, läkare och deras förhållande till sanningssökandet.

Men läs boken själv. Det är tung och arbetsam läsning, men närmast chockerande i hur den klär av Kejsaren alla de nya kläderna.

Vad jag tycker har varit ganska lite diskuterat är emellertid Bergwall som patient. Råstams berättelse är närmast hjärtskärande i sin detaljrikedom. Bergwall söker bekräftelse, han vill ha terapi, han har en våld- och missbrukshistoria och när han deltar i cirkusen belönas han med starka narkotiska mediciner. Genom journalanteckningar och samtal växer i boken fram en bild av hur personalen ”vårdar” sin guldklimp – med några få kritiska undantag – för att han skall fortsätta vara det unika fall han är för dem. Ingenstans tycks Bergwalls patientroll lända till någon som helst eftertanke. I åratal tvångsvårdas han, helt beroende av anställd personal som blir viktigare för honom än familjen (som delvis vänder sig ifrån honom av begripliga skäl) och ständig tillförsel av narkotiska läkemedel.

Hur kunde rättsapparat och läkare tillåta att en – enligt den egna professionen – svårt sjuk människa utnyttjades och drogades på det sätt som skedde med Quick/Bergwall? Vilka läkare inblandad i den vården kan vakna på morgonen och se sig själva i spegeln med tanke på vad de utsatt en medmänniska för?

Jag kan förstå något litet av den dynamik som utspelar sig mellan vårdare och vårdad. Själv var jag tvångsintagen i två omgångar, dock endast några veckor, och matades under lång tid därefter med alla möjliga sorters bedövande mediciner. Jag vet precis vad Stesolid, Rohypnol m fl gör med ens psyke. Det är inget kul alls. Mardrömmar, hallucinationer, att somna mitt i en aktivitet eller börja gråta utan anledning var vardag. Världen blir så begränsad att märkliga beteenden tycks normala, och normala beteenden märkliga.  Och inlåst som man är så strävar man efter någon ynnest från personalen så att man åtminstone är sedd. Kanske kan man få läsa en tidning om man är snäll? Kanske kan man få både ägg och gröt till frukost om man är snäll?  ”Gökboet” är dessvärre inte bara en film.

Sture Bergwall bör förstås flyttas till en klinik där ett team som inte varit inblandad i de manipulativa behandlingar han utsatts för kan ta sikte på en vård som inriktar sig på att ta reda på hans verkliga problem och hjälpa honom med dem. Bergwall är en patient i vården, utsatt för statens yttersta våldsmakt genom att vara dömd till vård, vars rättigheter att få adekvat vård har underordnats ett behov från människor som velat gå till medicin- och kriminalhistorien. Jag kan inte läsa Råstams bok på något annat sätt.

Annonser