Kulturjournalisten Annina Rabe skriver i Svenska Dagbladet om Twitter att det mediet är ”kort, snabbt och korkat”. Det är väl ganska exakt den typ av uttalande som brukar återfinnas på Twitter, i alla fall enligt Rabe själv. Rubriksättning och tweets har ganska mycket gemensamt. Det har också Marcus Aurelius korta sentenser, Shakespeares sonetter och Havamals kärnfulla livsvisdom och Twitter.

Mitt problem med Twitter är inte att det är vare sig kort, snabbt eller korkat. Mitt problem är att det är pratigt, segt och lite väl kvickt.

Den som inte kan precisera sig har inte tänkt tillräckligt mycket. Det visste filosoferna och det har duktiga pedagoger och journalister alltid vetat. Mitt problem med dagens medielandskap är att de korta texterna alltför ofta istället för att vara små exakta, precisa och analytiska satser tenderar att rulla runt i populistisk diskurs, stereotyper och ironiska kommentarer som syftar till exklusion. Detta är inte twitters fel, och väldigt många twittrare jobbar med sin relation till de 140 tecknen. Dessutom, ibland blir Twitter små korta samtal som ger samhörighet och insikt. Och ofta sprider de intressanta artiklar.

Värre är att Twitter är lite segt så fort ämnet faller lite utanför twitter-diskursen. När Rabe skriver om Steve Sem-Sandbergs artikel om förintelsen som inte fick några retweets så tycker jag att det är ett problem. Inte för Sem-Sandberg utan för twitter-samtalet. Och jag skulle aldrig låta twitter bestämma värdet på en artikel, vare sig upp eller ned. Mest synd om twittrarna som missar en intressant text.

Så, mina frågor är:

Hur får vi twittrare att förfina och precisera sig ännu mer? (Tänka mer innan man skriver)

Hur får vi twitter att öka bredden i samtalet? (Läsa sådant man inte brukar läsa)

Hur får vi twitter att upphöra vara en arena för självbekräftande ironi för de invigda? (Bemöda sig om att inkludera fler)

Läs mer om Twitter här.

Följ mig på Twitter här.

Annonser