Skuggorna. De där ogripbara, skrämmande och obarmhärtiga mörka stråken som dyker upp när man minst anar det, eller ibland precis när man anar det. Oftast bär de på minnen, obehagliga och störande minnen, ingenting man vill hitta på frukostbordet en söndagsmorgon. Ändå är de där, kyler ned, skymmer sikten och förmörkar.

Efter att ha läst Göran Rosenbergs bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”  samt även Kerstin Ekmans ”Grand Final i skojarbranchen och dessutom sett ”Flicka och hyacinter” (1950) i regi av Hasse Ekman blir jag än mer medveten om hur nära vi alltid lever skuggorna. Det är vi som kastar skuggorna.

För David Rosenberg (Göran Rosenbergs far) blir skuggorna från gettot och förintelselägren övermäktiga, kanske för att de är så förbjudna. I Kerstins Ekmans dubbla författarnatur Barbro-Lillemor är det glömda, gömda och förbjudna erfarenheter som skapar den lögn som håller dem samman och i Hasse Ekmans film är det skuggorna i Dagmar och hos den kvinna Dagmar hållit för den stora kärleken som förgör henne.

Vad som är så hjärtskärande i Göran Rosenbergs berättelse om sin far och hans väg från den avsedda förintelsen i Auschwitz till den självförtärande ångesten är det svenska samhället klämkäcka framstegstro. Ingen myndighetsperson (utom en läkare engagerad av tyska staten) i Sverige verkar vilja göra David Rosenberg det minsta illa, tvärtom. Men det är den stumhet med vilken han möts som återföder ångesten i hans traumatiserade själ. För min del kan jag självklart aldrig föreställa mig vad det skulle innebära att genomlida de fruktansvärda erfarenheter han gör. Men jag kan faktiskt ännu mindre idag förstå det Sverige som i sin närmast blinda tro på framsteget och moderniteten inte på något sätt tycks kunna möta David Rosenbergs behov efter den resa från Auschwitz han gjort.

Samtidigt är jag rädd att den svenska politiken gentemot människor som kommer till vårt land från krig och ett liv på flykt inte heller idag tillgodoser de behov som faktiskt finns. Rosenberg skriver att hans far hade behövt ingå i ett större kollektiv, att hans uppfinningsrikedom skulle kunna tagits till vara och att hans ambition att utvecklas och växa kunskapsmässigt kunde bejakats. Skuggorna hann upp honom.

Skuggorna tillåts hinna upp oss när vår personliga livsbana stannar upp. När hindren dyker upp, när motgångarna kommer och när man känner sig jagad och pressad – då kommer skuggorna från det förflutna. Jag tror inte att de någonsin går att få bort, skuggor är konsekvensen av något som hänt, de är just skuggor av något. Men ju mer vi kan prata om våra skuggor – för vi har alla våra skuggor – desto mindre bestämmande för våra öden blir de. Att Sverige aldrig förstod de överlevandes erfarenheter, som var värre än vad någon här kunnat föreställa sig, är väl en sak. Men att svenska myndigheter aldrig verkar ens ha reflekterat över de särskilda behov som dessa personer hade för att tampas med sina skuggor, det kan jag ännu i denna dag inte förstå.

Och jag kan inte låta bli att undra hur vi bemöter flyktingar från krigsskådeplatser idag. Politiken talar om vikten av att komma i arbete, försörja sig själv och leva ett normalt liv. Inget ont i det. Men kan vi förvänta oss det om skuggorna tillåts ta allt ljus?

 

Annonser