Söndagens texter under temat ”samhällsansvar” handlar om Sackeus. Han var en kortväxt man som var så nyfiken på Jesus att han sprang före, klättrade upp i ett träd bara för att få se Jesus. Märkligt nog fann han sig strax vara värd för högst densamme.

Jag hörde idag lördagens helgsmål i P1 och blev tagen av prästen Camilla Lifs berättelse om sykomoren. Hon satte trädet i fokus! Tänk att få vara en sykomor, ett knotigt och högt träd som bär upp den som vill klättra upp för att se bättre, menade Lif.

I andra översättningar står det att Sackeus klättrade upp i ett ”mullbärsfikonträd” vilket är ett svenskt namn på sykomoren. (Sykomorlönnen har inget med saken att göra). Sykomoren är enligt uppslagsböckerna och bilderna ett träd som är knotigt och grovt – lätt att klättra i – och det är starkt och kan bära upp den som likt Sackeus vill få lite perspektiv.

Camilla Lif pekade på att det kan kännas betungande att leva upp till alla goda föredömen i bibeln. Alla dessa bibliska figurer som gör allt så rätt, fint och gott. Men, den kan vara gott nog att vara träaktig, grov, klättervänlig och stabil. Att vara en människa som står stadigt och kan bära upp den som vill ha nya perspektiv, vill se mot horisonten eller glutta lite på något som man är för kort för att se annars – det är väl fantastiskt.

Livet har ju sina faser, en fas är den som innebär att använda sina erfarenheter, sin livsvisdom och sin mogenhet för att stå pall när andra ger sig iväg uppåt. Att då få vara en sykomor för någon annan människa känns som den största gåva jag kan ge.

Så kom ‘an och klättra, spana framåt, uppåt och utåt. Jag står där jag står.

Luk 19:1-10

Annonser