I en (metodologiskt svajig) undersökning gjord av tidningen Nöjesguiden visar det sig att unga människor tycks ha drabbats av en ny grön våg. Unga vill ha barn tidigare, ha fler barn, vara i naturen, jobba mindre och gärna jobba med praktiska ting. Bland mycket annat.

Jag tror i och för sig att denna längtan efter något äkta, djupare och verkligt funnits hos de flesta ungdomsgenerationer de senaste decennierna. Ibland beskriver man det som post-materiella värden. Men samtidigt finns det en svag trend bland yngre att t ex uppvärdera religionens betydelse och att olika former av immateriella värden ökar i betydelse. Vårt samhälle har ju onekligen nått mycket långt avseende materiell standard, tillväxt och ekonomiska tillgångar. Dock, klassamhället består. Fortfarande råder en stor ojämlikhet mellan dem som har och dem som inte har.

Det är något friskt i att unga människor längtar efter äkthet och livskvalité, men samtidigt möter de ett samhälle som endast på ytan bejakar de önskningarna. Arbetslivet är väldigt dikotom, eller analogt om man vill. Det är på eller av. För dem som arbetar är det mycket arbete och för dem som inget arbete har finns ingenting i sikte. Målet blir att genom en trång port ta sig in till ett tillräckligt kvalificerat arbete för att – väl där – kunna uppnå drömmarna om mer tid, meningsfullt arbete och äkthet. Men för de flesta blir det en besvikelse, arbetet tar all tid och engagemang. Småbarnspappor arbetar t ex mer än andra män och alldeles för många småbarnsmammor känner sig tvingade att arbeta deltid/vara hemma för att få den tid de önskar med barnen.

Utan att romantisera skulle jag ändå vilja säga att 1970-talet var ett andrum mellan två tidsepoker, ett andrum där alternativa livsstilar kunde frodas. Inte för att de alltid var så positiva för dem som levde dem, men det fanns ändå visioner om ett annat samhälle, ett annat liv. Om något så tänker jag att unga människors längtan efter att arbeta med händerna – baka bröd, klä om stolar eller odla morötter – är ett uttryck för att det finns ett annat sätt att leva. En annan värld är möjlig.

Jag lägger ett stort ansvar på våra politiker som inte förmår att formulera visioner, framtidstro och alternativ istället för budgetregler, RUT-avdrag och maxtaxa på fritids. Vårt politiska spektrum har blivit så snävt, så hämmat och så räddhågset.

Naturligtvis finns det ett möjligt samhälle som använder alla de framsteg vi gjort till något annat än dyrare bilar, starkare datorer och lyxigare vindsvåningar. Men jag saknar verkligen en seriös diskussion om det samhället.

Kyrkan skylls för att vara politiserad. Dumheter. Kyrkan är för lite politiserad. Om ingen annan för fram visionerna om en annan värld och ett annat samhälle så är det kyrkans och de troendes särskilda uppgift. Mitt rike är inte av denna världen, sa Jesus. Nej, just det. Och han inbjöd oss alla att komma till honom när bördorna blev för tunga. Han talade om att de sista skulle bli de första och han prioriterade barnen före de vuxna. Dessutom var han snickare, praktiskt jobb.

Låt oss utveckla visionerna, låt oss närma oss autenticiteten och låt oss tillsammans övervinna rädslan att släppa det vi har för att möta något nytt.

Annonser