På mitt jobb sysslar jag mycket med att hitta mönster och system i människors åsikter och beteenden. Under de senaste veckorna har jag funderat mycket på om användandet av kollektivtrafiken – spårvagnar, bussar, t-bana, pendeltåg och lokaltåg – skulle kunna vara en förklaring till systematiska skillnader mellan hur människor uppfattar sitt samhälle och föreställer sig sin omgivning. Jag är f ö övertygad om att Jesus skulle ställt sig vid Drottningstorget och raggat lärjungar om han dykt upp idag.

Jag har alltid nyttjat kollektivtrafiken – från barndomens turer med fyran eller 60-bussen in till sta’n (som man sa då) via långa resor som ung vuxen mellan Gårdsten och Sahlgrenska och mellan Partille och Backa  till dagens val av spårvagn när vi skall hälsa på barnen. Jag har alltid haft en känsla av att samhällets verkliga mångfald den möter man i kollektivtrafiken – i Paris, New York, Stockholm eller Göteborg. Är det så att de som kontinuerligt använder kollektivtrafiken också har en mer realistisk uppfattning om det samhälle vi lever i? Innebär det ständiga nötandet och blötandet med alla generationer, färger, sorter, storlekar och varianter av människor också att man som medborgare känner en större glädje och närhet till mångfalden i det svenska samhället? Är kollektivtrafiken en socialiseringsarena?

Jag vet inte om det finns någon spännande socialantropologisk eller sociologisk forskning kring detta fenomen,  men en extremt ovetenskaplig observation i närmiljön ger vid handen att de som alltid åker bil och aldrig använder kollektivtrafiken är de som är räddast, oroligast och har mest orealistiska föreställningar om hur urbaniteten i Sverige idag gestaltar sig. Att Jesus hade åkt spårvagn är jag säker på 🙂

Annonser