Medmänsklighet i en agnostisk ram

I en tidigare post skrev jag om Bodil Malmstens skrifter som ”uppbyggelselitteratur”. Det var ju ett försök att leka lite med en numera utdöd genre, även om alla böcker om hur man fixar gott självförtroende eller skäller ut chefen kanske utgör fortsättningen av denna 1900-talsgenre. Huruvida begreppet uppbyggelselitteratur verkligen är stendött kan man dock fundera på efter att ha läst Stefan Einhorns bok ”Medmänniskor”. De korta berättelserna med sina kommentarer från författaren ger mig exakt samma känsla som när jag i söndagsskolan läste små moraliska berättelser i syfte att skapa utrymme för samtal om godhet, människan och Gud. Jag har en del invändningar mot boken – t ex är historierna sällan gestaltade utan istället just berättade och ofta finns sensmoralen redan på sidan ett – men dessa till trots vill jag varmt rekommendera den. Och dessutom hävdar jag bestämt att Einhorns bok vare sig är fakta eller fiktion utan, just det, uppbyggelselitteratur.

Einhorns bok tillhör inte den käcka amerikanska självhjälpstraditionen som koncentrerar sig på egot och självförverkligandet. Istället väljer han att framhålla det självutgivande och självuppoffrande som normer. Samtidigt är han ändå fången i en diskurs där det är nödvändigt att påpeka att medmänsklighet ”lönar sig”. Det är litet synd, men kan också förklaras av att han skriver inom ramen för en agnostisk tradition. För mig som kristen är det som om Einhorns text bara ropar ut rimligheten i den kristna trosbekännelsen – den, ni vet, med en man som säger att den som älskar sina vänner visserligen är en god människa men att det kluriga är att älska sina ovänner. Varför? För att vi alla är Guds barn – alltså de syskon som Einhorn talar så varmt om. Läs boken!

3 reaktioner på ”Medmänsklighet i en agnostisk ram

  1. Alef

    ”För mig som kristen är det som om Einhorns text bara ropar ut rimligheten i den kristna trosbekännelsen – den, ni vet, med en man som säger att den som älskar sina vänner visserligen är en god människa men att det kluriga är att älska sina ovänner”

    Ja, jag älskar verkligen Hitler och Idi Amin…Frid i Jesu namn!!!

  2. vandraren

    Människor är ofullkomliga men Adolf Hitler och Idi Amin var också Guds skapelser. Och korsfästelsen gällde dem också. Det kan nog ingen av oss människor greppa./V

  3. krigstid

    Det jag finner riktigt stort i den kristna traditionen är iden om att Gud förlåter inte bara Hitler och Idi Amin, utan även de som hatar de båda så pass mycket att de helst skulle vilja döma dem till evig pina. Att kunna se sina fiender och plågoandar som människor som lider av svaghet – det kräver verklig styrka, omänskligt stor sådan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.