I en tidigare post skrev jag om Bodil Malmstens skrifter som ”uppbyggelselitteratur”. Det var ju ett försök att leka lite med en numera utdöd genre, även om alla böcker om hur man fixar gott självförtroende eller skäller ut chefen kanske utgör fortsättningen av denna 1900-talsgenre. Huruvida begreppet uppbyggelselitteratur verkligen är stendött kan man dock fundera på efter att ha läst Stefan Einhorns bok ”Medmänniskor”. De korta berättelserna med sina kommentarer från författaren ger mig exakt samma känsla som när jag i söndagsskolan läste små moraliska berättelser i syfte att skapa utrymme för samtal om godhet, människan och Gud. Jag har en del invändningar mot boken – t ex är historierna sällan gestaltade utan istället just berättade och ofta finns sensmoralen redan på sidan ett – men dessa till trots vill jag varmt rekommendera den. Och dessutom hävdar jag bestämt att Einhorns bok vare sig är fakta eller fiktion utan, just det, uppbyggelselitteratur.

Einhorns bok tillhör inte den käcka amerikanska självhjälpstraditionen som koncentrerar sig på egot och självförverkligandet. Istället väljer han att framhålla det självutgivande och självuppoffrande som normer. Samtidigt är han ändå fången i en diskurs där det är nödvändigt att påpeka att medmänsklighet ”lönar sig”. Det är litet synd, men kan också förklaras av att han skriver inom ramen för en agnostisk tradition. För mig som kristen är det som om Einhorns text bara ropar ut rimligheten i den kristna trosbekännelsen – den, ni vet, med en man som säger att den som älskar sina vänner visserligen är en god människa men att det kluriga är att älska sina ovänner. Varför? För att vi alla är Guds barn – alltså de syskon som Einhorn talar så varmt om. Läs boken!

Annonser