I am pressing on. Så sjunger Mattias Hellberg, Valdemar och London Community Gospel Choir på den skiva som förevigat mässan ”Saving Grace” (Befriande Nåd) från Hagakyrkan våren 2006. Hela gudstjänsten bestod av Bob Dylans musik och avslutades med nattvardsmässa. En helande upplevelse och en andlighet jag aldrig glömmer. Hela kyrkan smockfull, gospelallsång vid nattvardsbordet och människor som grät och log om vartannat.

I am pressing on – vilket betyder ungefär att jag trycker på, jag strävar, jag jobbar på – är en bön till Gud att lyfta mig upp så att jag ser både mig och andra på ett nytt sätt. Att komma närmare Gud.

Jag tror att vi då och då behöver få genomgripande andliga upplevelser för att kunna leva vidare som troende. Människor är så olika att vi aldrig kan föreskriva formerna. Men att vi behöver andliga upplevelser där kropp, själv och ande är engagerade tillsammans – det är jag övertygad om. Kraften återvänder.

Jag tror att känslan av gemenskap är central – det starka bandet mellan människor som uppstår vid det öppna nattvardsbordet. På knä vid altarringen är vi alla lika, ingen är förmer än den andre. Vi tar emot Guds nåd på exakt samma villkor och det skapar en genuint mänsklig gemenskap. Paradoxalt nog skapar Guds närvaro just en mänsklig gemenskap, kanske är det Gudagnistan i var och en av oss som förenas. Finns det något mer mänskligt än att vi alla är skapade av samme Gud?

Annonser