Häromdagen satt jag bredvid en svartklädd tjej på pendeln. Och jag menar verkligen svartklädd. Hon konverserade sin väninna mitt över, som såg mer ut som Britney Spears. Den svartklädda berättade om sina polisanmälningar, om hur kul det var att ”spöa upp” en eller annan person som kom i hennes väg och sedan ringde hennes mobil. På ett slaviskt språk pratade hon irriterat men utförligt. – Det var mamma, sa hon till Britney Spears mittöver. – Hon bara tjatar om att jag skall vara hemma.

Jag satt djupt försjunken i min bok. Det vill säga, jag läste samma mening om och om igen, medan hjärnan gick på högvarv. Vad var det som gått fel i den svartkläddas fall? Några språksvårigheter hade hon inte, hon var osedvanligt verbal och att döma av hennes formuleringar var hon en både känslig och intelligent person. Men varför satt hon på pendeln och kaxade sig om hur bråkig hon var? Jag kunde inte låta bli att undra om de som vi idag kallar för ”svarta gänget” och som ställer till bråk t ex i demonstrationer är precis samma personer som på 1970-talet skyllde sin strulighet på bristen på ungdomsgårdar.

Men varför anser vi idag att personerna skall sättas i fängelse/LVU-hem, lagföras, åtalas, registreras av SÄPO och talar om dem som hotet mot demokratin?

Jag har inget svar, men kanske är början på ett svar att ställa sig frågan om det är ”vi” som förändrats och inte ”dom”? Jag kände för att vända mig mot flickorna, som var i 17-årsåldern, och bara börja prata med dem. Men, sådant gör man ju inte. Så jag satt kvar med boken framför ansiktet. Och de fortsatte sin konversation när jag gick av på Södra Station.

Annonser