Vår tid är full av åsikter, full av opinionsbildning och opinionsmätning och full av argument – mer eller mindre övertygande. I sommar har jag börjat fundera på om tvånget att ha en åsikt, att ”tycka” något har blivit lite av vår tids tyranni. Medieteknologins tolkningsföreträde lämnar inget utrymme för våra egna unika erfarenheter, paradoxalt nog genom att de förmedlas oavlåtligen.

Under tolv mils dressincykling i skogstrakterna mellan Västergötland och Värmland får hjärnan fritt spelrum. Kroppen sliter, svetten rinner och ibland regnet samtidigt som benen blir så stumma att de knappast känns. Det är en underbar känsla att verkligen uppleva sin kropp. Under resan över myrar och genom tallskogar inser jag hur skönt det är att slippa ha en åsikt om allt och alla.

Vi ett besök vid Södra Råda kyrkplats talar timmermannen om hur den medeltida hantverkskonsten måste överföras ”genom tradition” och inte kan dokumenteras. De timmermän som arbetar med att bygga upp den nedbrunna medeltida kyrkan går in i ett medeltida sätt att arbeta – allt ifrån hur träden fälls till hur de yxade stockarna läggs på plats – och hantverket gör avtryck i deras kroppar och de blir som individer en slags dokumentation över en återupplivad tidigare utdöd hantverksmetod.  

På hemvägen i bil hör vi om brottningsskandalen i OS då Ara Abrahamian först blir feldömd och sedan vägrar behålla sin medalj. Jag vet inte vad jag tycker – och jag vilar tryggt i det faktum att jag faktiskt inte tänker avkräva mig själv en åsikt om vare sig domslutet eller medaljprotesten. För mig är en ömmande hälsena en betydligt mer central fokuspunkt. Kroppens vitalitet, min känsla av att vara levande, kommer först. Ur den växer min erfarenhet av att vara just jag.  Ibland glömmer vi bort den känslan i vårt genomintellektualiserade samhälle där en åsikt eller ett argument är viktigare än egen yrkesskicklighet. Den ömtåliga balansen mellan hand och hjärna håller på att gå förlorad.

Annonser