I en svalkande biosalong såg jag idag ”Berättelsen om Narnia:Prins Caspian”. Jag läste några av C S Lewis böcker i min ungdom och fann dem oerhört berörande. Särskilt värmdes jag av tanken på en besjälad natur och djur med intelligens. Att de kristna parallellerna är så tydliga ger texten – avsedd för barn – ett helt annat djup än annan modern sagolitteratur.

Men det är lite trist att se att regissör och manusförfattare valt att lägga in ett extra slag, ett stort anfall på den onde kungens slott, som ett slags svepskäl för att gestalta den avgörande kampen mellan ont och gott. Av filmens 2 timmar och 24 minuter utgör en alldeles för stor del av just våld, krigsscener och död. Sensmoralen i filmen försvinner.

Prins Caspian-boken är tänkt att gestalta en strid, därom råder inget tvivel. Striden handlar om växtens goda kraft, om livets styrka i att besegra det döda och kallnade. Det onda symboliseras inte bara av en ond kung utan förmer av begäret – längtan efter att ha, att äga och utöva makt. I den striden står Aslan (lejonet) för en gudomlig kraft, en kraft som bara det lilla barnet (Lucy) har full tillgång till.  Den som inte tar emot himmelriket som ett barn kommer inte in där. Berättelsen vill gestalta den kraft som det ömkliga och lilla besitter.

Men att låta den striden underordnas en krigsestetik som breder ut sig i populärkulturen och helt ta över en berättelse som handlar om styrkan hos den samlade godheten känns väldigt märkligt.  Ibland undrar jag om det är det moderna krigets förment anonymitet som förleder publiken att söka efter medeltida slagfält på filmduken. Och så är det ju som om begäret efter pengar blivit producenterna övermäktigt.

Annonser