I en artikel på DN-debatt hävdar elva läkare (tio män och en kvinna) att nya mediciner ”måste” kunna testas på akut sjuka patienter utan deras medgivande. Efter en lagändring – initerad av EU-direktiv – räcker det inte längre med att inhämta tillstånd från anhöriga utan istället måste en s k god man ge tillstånd. Effekten av detta blir enligt skribenterna att ”stora grupper av patienter med allvarliga och livshotande akuta sjukdomar är förhindrade att deltaga i forskningsprojekt som strävar till att utveckla och förbättra behandlingen av dessa tillstånd”. Bakom denna mening döljer sig en helt annan sanning, nämligen att det är läkare, läkemedelföretag och tekniker som är ”förhindrade” att pröva och utveckla läkemedel på patienter som är döende eller så svårt sjuka att de riskerat att dö inom en mycket kort tid. Jag har egentligen inget att invända mot att även svårt sjuka patienter är delaktiga i den nödvändiga kliniska studier som krävs för att utveckla nya läkemedel. Men det jag vänder mig emot är den alarmistiska tonen i artikeln. Ingenstans framgår att det är omsorg om människors hälsa eller välmående som präglar skribenterna. Inte heller tycks patienten i sig ha något eget människovärde, tonen i artikeln är istället att patienten är en form av testråtta.

Läkemedelsindustrin tjänar stora pengar på vår ohälsa och på många läkares ohämmade glädje över att skriva ut läkemedel. Ett läkemedelsföretag blev årets lobbyist, priset utdelat i Almedalen, eftersom man lyckats ”sälja in” ett vaccin mot livmodershalscancer i det allmänna vaccinationsprogrammet. Erfarna gynekologer vet att det mest effektiva medlet mot livmoderhalscancer är en kombination av kondom vid sexuella kontakter och deltagande i de regelbundna cellprover som erbjuds kvinnor i alla landsting.  Ett nytt preparat av typen cox-hämmare (Vioxx) fick dras tillbaka efter svåra biverkningar. Lanseringen var en enorm reklamkampanj och många läkare ersatte beprövade Voltaren/Diklofenak med detta nya medel utan att ha något klart medicinskt motiv för det. Jag fick själv detta medel och mådde tackoch lov direkt illa av det, därmed bytte jag tillbaka till Voltaren. Att Vioxx var oerhört mycket dyrare behöver jag väl inte säga. Voltaren/Diklofenak är inte heller ofarligt, men biverkningarna är välkända och medicinen är billig då patentet är utgånget.

De elva läkarna tycks helt okunniga eller okänsliga för de stora behov av billiga läkemedel som finns i tredje världen. Varför skriver de inte om läkemedelföretagens patenträttigheter som förhindrar spridning av AIDS-medicin i södra Afrika? Om man vill rädda liv i världen så är det där resurserna borde sättas in, inte på vällevnadssjukdomar i västvärlden. Vems väl och ve är det som dessa elva läkare egentligen värnar – läkemedelsföretagens eller de sjuka patienterna?

Annonser