I helgen deltog jag i en konferens arrangerad av Arbetarrörelsens forskarnätverk. I Riksdagshusets lektionssalar diskuterades forskning och politik inom områden som klimat, internationell politik och vänsterns idéutveckling. Temata var lite spretiga och debatterna vandrade i olika riktningar – och det kändes rätt skönt! Vi hade möjlighet att dra i en tråd bara för att se om det låg något nystan i ett hörn eller om det bara en lös tråd som någon glömt slänga i papperskorgen.

Trots denna positivt spretiga mångfald saknades ett tema i de grupper jag deltog – religion. Självklart kan det röra sig om en ren slump, men när jag på tåget hem satt och läste antologin ”Postmodern teologi. En introduktion” (Red Sigurdson & Svenungsson) så funderade jag ändå på om det faktiskt var en slump. Richard Rorty skriver i ett av kapitlen i antologin om antiklerikalism som ett bättre begrepp än ateism, och om religiös tondövhet som en metafor för den av Gud ointresserade. Är det så med Arbetarrörelsen och med den forskning som bedrivs av unga människor som i någon lös mening ser sig som en del av Arbetarrörelsen – finns där en antiklerikalism och/eller en religiös tondövhet? Eller både och?

Antiklerikalism är en politisk ideologi som innebär att organiserad religion via kyrka och samfund är något samhällsfarligt och olämplig. Religion skall vara en privatsak och förvisas därmed till den enskildes samvete. En religiös tondövhet innebär att man rycker på axlarna åt existentiella frågor som Guds existens, försoning, skuld och återlösning. Rorty uttrycker själv en i mitt tycke naiv föreställning om att religionen är detsamma som något slags allmänt kärleksbudskap à la Andra korintierbrevet, kap 13 i Nya Testamentet (det s k kärlekens lov). Därmed tycker jag att han ger uttryck för just en sådan ofarlig uppfattning om religion som gör religionen överflödig. Om religion bara vore ett allmänt hyllande av kärlek och välmening då fyller den ju bara funktionen att vara folkets tröst och opium.

Men religioner över hela värden gör mycket större anspråk än så. Dessa anspråk berör hela samhället och torde vara av stort intresse även för Arbetarrörelsens fortsatta utveckling. Vill Arbetarrörelsen söka gemensamma ytor med kyrkan? Eller vill man utveckla en tydlig antiklerikalism? Vore det en bra idé att som vid demokratins introduktion samverka för individuell frigörelse och samhällelig solidaritet? Eller är det omöjligt?

Jag hoppas att det inte är ett tidens tecken att Arbetarrörelsens forskarnätverks teman inte berörde religion och politik. För då är nog dessvärre Arbetarrörelsens idéutveckling ur takt med tiden.

Annonser