Idrott och politik har alltid hört ihop

Debatten om Kina-OS går nu i de flesta medier. Senast idag i SvT Agenda där Gunilla Lindberg återigen försöker förneka det enkla faktum att det hon kallar politik alltid har varit något som helt och hållet omsluter idrotten. Jag är inte säker på vilket sätt att påverka Kinas diktatur som är det bästa, men jag är helt övertygad om att det inte är ett förnekande av det ömsesidiga ansvar och beroende som vi alla har för att i alla lägen och på alla sätt påverka en politisk regim som underordnar mänskliga rättigheter under politiska mål. En instrumentalisering av människovärdet kan vi aldrig acceptera.

Påståendet om att idrott och politik inte hör ihop är en konsekvens av en modern och rationalistisk uppfattning där samhället enbart är en institutionell ordning för reglering av arbetsmarknad, ekonomi och kollektiva beslut. För mig är samhället en självvald men organisk gemenskap – ett community – där värden, känslor och uppfattningar växer och förändras i takt med att individer interagerar med varandra på alla plan. Respekt för varandra kräver en värdegrund, tillit till varandra kräver gemensamma normer och solidaritet kräver förmågan att se sig själv i andras situation. Så, om idrott och politik inte hörde ihop så borde t ex alla kommunala bidrag till idrottsföreningar och arenor upphöra, posten som idrottsminister försvinna och den nationalistiska tanken att våra idrottare representerar vårt land i den svenska flaggans färger försvinna.

Så här skrev jag i Göteborgs-Posten den 25 juli 2001. Tyvärr skulle jag kunna skriva samma sak igen, sju år och åtta månader senare.

”Det är pinsamt att IOK-ledamoten Gunilla Lindberg använder en logik när hon tillbakavisar kritiken mot Peking och en helt annan när hon legitimerar valet, skriver Marie Demker, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. 

Hur länge till skall hyckleriet om att OS bara handlar om sport fortsätta? Och hur länge skall den svenska ledamoten av Internationella olympiska kommittén och
generalsekreteraren i Sveriges olympiska kommitté Gunilla Lindberg kunna uttrycka fullständigt motsägelsefulla påståenden i frågan, utan att journalister, svenska olympiska kommitténs styrelse och idrottare på allvar ifrågasätter hennes position?

I både tidningar, tv och radio säger Gunilla Lindberg att valet av Peking till OS-stad 2008 är en helt igenom sportslig fråga. ”Vi kan bara se vilken stad som har det bästa konceptet”, säger hon till Aftonbladet den 13 juli. Men några dagar tidigare, den 10 juli, sa hon till samma tidning att det knappast var troligt att någon europeisk stad skulle få OS 2008 eftersom Aten redan har fått OS 2004.

Sedan när har geografisk belägenhet självständigt någon inverkan på det ”bästa konceptet” för idrottsmännen? Någon helt igenom sportslig fråga är det således inte var OS skall ligga. I stället finns det en underförstådd ordning där olika kontinenter skall ha sin del av kakan.

Tror Kina kommer att förändras
Vad värre är, är emellertid att Gunilla Lindberg också säger att IOK ”försöker lämna politiken utanför” (Aftonbladet 10 juli) och i Sveriges Radio kommenterar hon, efter valet av Peking, samma sak med att valet enbart är en fråga om sportsliga möjligheter. Och väldigt upprörda är de båda IOK-ledamöterna Gunilla Lindberg och Arne Ljungkvist över att idrottsminister Ulrica Messing försökt påverka dem att rösta nej till Kina på politiska grunder. Men att Gunilla Lindberg två dagar innan omröstningen äger rum säger till TT att hon nog tror att Kinas folk skulle vinna på ett OS, då är det inte samma problem att göra politiska bedömningar som när Ulrica Messing ber Lindberg rösta nej till Peking? När valet väl är gjort fortsätter Lindberg att till tidningarna tala om hur Kina kommer att förändras under de kommande sju åren och hon hoppas att avrättningarna skall komma att upphöra.

Att idrott och politik hör ihop har vi vetat sedan Sverige skulle spela Davis Cup-tennis i Båstad 1968 mot den vita regimens Rhodesia. Ja, kanske lärde vi oss det redan då OS 1936 hölls i Berlin och blev ett väldigt propagandanummer för nazismen. Även om sporten visade att den inte alltid går att tämja, då Jesse Owens, som var ”neger”, vann längdhoppet och slog en ”arier”. Något som djupt störde Adolf Hitlers politiska regi.

Idrott och politik hör ihop
Att Gunilla Lindberg hycklar om att idrott och politik inte hör ihop är skandalöst. Idrott och politik hör verkligen ihop, idrott kan bidra till att enskilda människors liv förbättras och till att slutna politiska system får impulser utifrån. OS är världens största evenemang, naturligtvis finns det en önskan om att alla delar av världen skall få en del av den prestige som ett sådant evenemang medför. Det är i högsta grad en fråga om politik. Men då är det de frågorna som skall diskuteras inför OS-omröstningarna. Möjligheterna för OS att bidra till ett mer demokratiskt Kina eller rätten för ett land som avrättar fler människor varje år än resten av värden tillsammans, att få del av den prestige som OS innebär borde varit i fokus.

En sådan diskussion hade kunnat ge ett beslut som var genomtänkt och logiskt till sina politiska konsekvenser. Som det nu är använder Lindberg en logik när hon tillbakavisar kritiken mot Peking och en helt annan när hon legitimerar valet av Peking. Det är pinsamt.

Gunilla Lindberg, och IOK, låtsas att OS-evenemangen inte handlar om politik och gör det därför omöjligt för oss andra att föra den nödvändiga debatten om regimen i Kina och om hur vi bäst bidrar till att förbättra situationen för mänskliga rättigheter där.

När idrottsminister Messing tar upp den relevanta och centrala frågan om Kinas förtryck av människor och förbud mot fri åsiktsbildning får hon smäll på fingrarna av Lindberg och Ljungkvist, och bakom de stängda dörrarna gör de i stället sina alldeles egna politiska överväganden som ingen får lov att klaga på. Sådant hyckleri tjänar bara diktaturerna och förtryckarna på.”