I tisdags deltog jag i ett seminarium på Jonsereds Herrgård där temat var ”Det nya folkhemmet”. Diskussionen var öppen och atmosfären befriande. Om inte Bengt Göransson påpekat att ”visioner är något som idélösa medelmåttor avkräver andra” så skulle jag sagt att det var just visioner vi diskuterade.

Göran Johansson påpekade att den socialdemokratiska rörelsen mer eller mindre lämnat begreppet solidaritet och börjat använda begreppet rättvisa. Solidaritet är att avstå något till förmån för någon annan, rättvisa är att alla skall ha lika mycket. Anders Wejryd citerade Luther och påpekade att det inte är Gud som behöver våra goda gärningar utan medmänniskan. Lägger man dessa två teser bredvid varandra uppstår en helhet – ärkebiskopen och kommunalrådet bildar en allians där medmänskligheten står i första rummet.

Dagens samhälle kan aldrig bli ett nytt folkhem, det tror inte jag i alla fall. Metaforen ”hem” fungerar inte på samma sätt som förr. För många människor är hemmet något man bär i hjärtat eller i mobilen. Hemmet som symbol för något fast, kärleksfullt och inkluderande är inte självklar. Tillräckligt många i Sverige lever ett ambulerande och skiftande liv – fysiskt eller själsligt – och de har tappat innebörden av folkhem. Metaforen konserverar och blickar tillbaka på en tid som inte alls var bättre än idag.

Men medmänskligheten bör vara en tillräcklig grund för en politisk framtidsvision (ursäkta, Bengt!). Något folkhem vare sig kan eller bör det bli. Vi har bejakat individens möjligheter och potential på ett sätt som gör hemmet alltför trångt. Kanske är det bättre med en folklig husvagn?

Vi ses på campingen!

 

Annonser