Under det senaste året har vi läst om tre orter där socialtjänst, polis och kriminalvård inte lyckats förhindra lidande trots att, såvitt en betraktare kan bedöma, det borde varit möjligt. Tre orter – Vetlanda, Rödeby och Nyköping – förknippas nu med myndigheters misslyckande. I Vetlanda kunde en pappa vanvårda sin dotter trots att socialtjänsten kände till det, i Rödeby kunde ett gång tonåringar trakassera en familj i månader trots att polis och socialtjänst kände till det och i Nyköping låg en man i häktet och dog, noga övervakad av personalen som registrerade hans dödskamp utan att tillkalla läkare.

I alla tre fallen har andra myndigheter utrett och kommit fram till att ingen gjort något fel.

Vad jag tycker kännetecknar dessa fall är att ett antal enskilda individer inte verkat lyssna på sina egna moraliska impulser utan istället lytt auktoriteter och hållit sig till reglerna. Jag vill inte vara med om ett samhälle där alltfler människor väljer bort att agera på grundval av sin omtanke om andra och istället frågar sig vilka regler som gäller. Varför bejakar vi inte det personliga ansvaret i meningen ansvarstagande och omtanke utan bara när det gäller bestraffning och ställa till svars?

Jag är rädd att det framför allt i offentlig sektor spridit sig en rädsla bland anställda, en rädsla som grundas i skammen om någon kommer på mig med att ha brutit mot reglerna. Så många s k affärer har handlat om regelbrott och så många människor hotar med att kräva sin rätt i domstol om någon bryter mot reglerna att den rädslan övertrumfar önskan att göra moraliskt rätt. 

Ibland kan regelnitet påminna om fariséerna när de anklagade Jesus för regelbrott då han på sabbaten botade en man vars hand var förtvinad. Hans svar var ”Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är eller att göra vad ont är, att rädda någons liv eller att förgöra det?” (Luk 6:9)

 

Annonser