Under veckan har många medier riktat skarp kritik mot ÖB och det svenska försvaret för att inte ha utrett ett fall av fransk tortyr på en kongolesisk fånge 2003. För mig framstår det som så egendomligt att all kritik riktas mot en svensk förvaltning och en svensk förvaltningschef för att de inte skrivit rätt papper eller kallat till vissa sammanträden. För mig borde kritiken riktas mot en hierarki där 90 svenska FN-soldater uppenbarligen stått och tittat på när en medmänniska torteras av en annan människa – och inte en enda av dem har ingripit. Ingen enda av dem har heller offentligt kritiserat saken direkt t ex genom medierna. De har ”rapporterat” saken till svenske chef. Är det en rapport som hade räddat mannens liv om skenavrättningen varit en verklig avrättning?

Kritiken borde riktas mot den enskilde franske officer som begått detta illdåd – vilket han säkert inte tycker att han begått – via diplomatiska kanaler. Kritiken borde riktas mot svenska soldater och befäl som tror att man får bort tortyr genom att skicka rapporter. Och kritiken borde riktas mot en så hierarkisk struktur som det svenska försvaret där unga människor lär sig att de inte behöver ta personligt ansvar.

Jag vet att ett antal macho-grabbar kommer att säga att jag inte vet vad jag pratar om. Men det vet jag faktiskt. Jag har gått den väg kvinnor kunde gå en gång in i försvaret, dvs Lottakåren (Underrättelsedetaljen) och blivit vad som då hette underbefäl. Jag har också senare samarbetat med Försvarsmakten både som journalist och som forskare.  Jag vet att det inte är någon enkel sak att protestera, men om inte var och en av oss skyddar de mänskliga rättigheterna varje gång vi ser att de kränks så kommer till slut ingen att göra det. Vi måste våga säga ifrån och hitta ett sätt att göra det.

 

Annonser