I det franska politiska landskapet finns plats för en radikal, kristen (katolsk), socialt ansvarstagande reformpolitik. Visserligen är det numera en tillbakaträngd grupp, men fackföreningsmannen och EU-kommissionens förre ordförande Jacques Delors stod mitt i denna strömning. I Frankrike finns en historia av arbetarpräster och fackföreningar med katolsk anknytning. Trots landets extremt sekulära politik skapar det paradoxalt ett utrymme för en politisk diskussion där religiösa argument kan prövas och diskuteras inom alla områden av det offentliga samtalet.

Jag saknar en religiös pluralism i den svenska politiken. I den debatt som vanligen förs i frågor om religionens plats i politiken är det nästan alltid argument som går i konservativ riktning som anses legitima. Jag vill ha ett kraftfullare miljöpolitik, generösare sjukförsäkring, högre studiemedel, mindre barngrupper på dagis och inga betyg i grundskolan – alltsammans på religiösa grunder OCH politiska grunder. Men skulle ni ta mig på allvar om jag började tala om reformer på dessa områden med argument om vårt förvaltarskap av skapelsen, ansvaret gentemot kommande generationer, omsorgen om de svaga och jämlikhetsidealet utifrån min kristna tro?

Annonser