Missionskyrkan och Baptistsamfundet har nu öppnat möjligheterna för samkönade par att vigas i deras kyrkor och församlingar. Metodistkyrkans biskop i Norden, Christian Alsted, säger att det inte ”kan” ske någon sådan vigsel i Metodistkyrkan och inte heller någon välsignelsehandling över ett partnerskap. Han varnade dessutom tidigare för att om Baptistsamfundet och Missionkyrkan skulle ta steg mot vigslar för samkönade så skulle samarbetsprojektet med sikte på en gemensam ny kyrka kunna ”spåra ur”.

Metodistkyrkan i Sverige har normalt sett glädje av sina internationella kontakter och sin identitet som världsvid kyrka. Men i det här sammanhanget är metodisterna tyvärr på efterkälken, och det är dessvärre framför allt de amerikanska vännerna som lägger hinder i vägen.

Svenska Kyrkan är den första kristna kyrkan i världen (om jag är rätt underrättad) som bejakar vigslar av samkönade par. I den svenska debatten kan man ju ibland få intrycket av att Svenska Kyrkan är en gammal mossig institution som sätter sig på tvären i alla sådana här sammanhang när sanningen är ungefär tvärtom – Svenska Kyrkan som kyrka går internationellt i bräschen för homosexuellas rättigheter!

Nu har Svenska Baptistsamfundet följt efter genom att ge varje församling rätten att säga ja till samkönade vigslar, och två församlingar har redan gjort det, liksom Missionskyrkan som nu bejakar homosexuellas äktenskap. Och där sitter min egen kyrka, Metodistkyrkan, med Svarte Petter!

Jag vet att många av mina metodistiska vänner känner som jag – vi måste ta det här steget och bejaka samkönad kärlek fullt ut. Och om samarbetet mellan de tre kyrkorna/samfunden skall gå framåt måste Metodistkyrkan i Sverige distansera sig från sådana kategoriskt negativa uttalanden som Alsteds och hitta en lösning som bejakar samkönade vigslar i den nya kyrkan.

PS: Dagen och Broderskap har tagit upp frågan. DS

Idag deltog jag i barndop i St Jakobs metodistkyrka i Göteborg, som alltid är barndopet en fantastisk upplevelse. Inte bara att en ny liten människa välkomnas in i Guds gemenskap, utan det är också en akt som bygger helt på kärlek. Endast kärlek. En vän till mig påpekade igår just detta förhållande, som jag faktiskt inte riktigt tydliggjort för mig själv förut. Dopet är egentligen urtypen för det socialkonstruktivistiska tänkesättet – i kärlek och tro förväntar vi oss att Gud handlar med det lilla barnet. Vi förstår inte, barnet försår inte. Men det spelar ingen roll. Vi skapar genom vårt språk och vår kärlek och vår förväntan en handling som faktiskt inträffar. Ett barn döps.

Förr trätte frikyrko- och statskyrkosamfunden om dopsynen. Om detta har Ulla Bardh skrivit en avhandling. När jag syntetiserade erfarenheten från dagens barndop, det jag läst om Bardhs avhandling och diskussionen om samgåendet mellan metodister, baptister och missionare fick jag en insikt: Samgående är överspelat!

På 1970-talet hade frikyrkornas olika läror börjat närma sig så mycket att ekumeniken spirade, men fortfarande fanns stötestenarna kvar. Var och en hade sitt stuprör och då och då kunde en och annan titta ut i något rosthål och möta någon från det andra stupröret. DÅ var det rimligt att prata om att bryta ned samfundsbarriärerna. Och det var också då som diskussionen om samgåendet började i Metodistkyrkan. Under början av 1990-talet blev samtalen allvarligare och en process igångsattes. Nu står vi inför en fullbordan.

Jag skulle vilja hävda att processen av gemensamma diskussioner redan lett fram till sitt mål. Skrankorna mellan samfunden är borta, samarbetet finns där och samsynen finns där. Ett ”samgående” eller en ”sammanslagning” är fullständigt överflödigt, obsolet, onödigt, förlegat och överspelat (för att travestera Monty Pythons alla synonymer för en död papegoja). En sammanslagning riskerar istället att leda till ett utplånande av de dynamiska skillnader som återfinns mellan församlingarna. Nu finns möjligheter för en individ att finna en gemenskap som passar just henne . Och de historiska identiteterna gör många människor trygga i sin tro. Antalet medlemmar lär inte växa för att man går ihop, organisatoriskt kan man samarbeta ändå (och gör redan) och lokalt finns stora möjligheter till samspel (finns många exempel). Att driva fram ett samgående idag är att låta prestige och princip råda istället för att följa med en förändrad samtid. Framtidens samhälle gynnar mångdfalden!

Låt oss vara nöjda med en process som redan lett till samförstånd och samarbete och vårda i framtiden de olikheter som finns. Vive la petite différence…

I torsdags eftermiddag höll jag ett seminarium på Göteborgsmötet (gemensamma årskonferenser för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan) som handlade om den kristna församlingens krav och förväntningar i relation till det framtida samhället. Jag valde att trycka på den individualism som jag menar redan präglar vårt svenska samhälle och som kommer att förändra även de underliggande strukturerna i många av våra institutioner. Den kristna församlingen bör bejaka individualismen, men – och det är viktiga – vrida begreppet ur marknadens händer. Individualism på marknadens villkor leder ofelbart till utslätning och vulgaritet. Allt fast förflyktigas när marknaden får bestämma villkoren för individens utveckling.

Den kristna församlingen har en individualitet att erbjuda som är ett verkligt bekäftande och bejakande av individen. Jesus såg individen, var hon än befann sig och vare sig hon var redo eller ej. Han mötte henne i sin ensamhet, syndfullhet och vanmakt – men också i hennes glädje och förhoppning! En kristen individualitet stöttar individen i sin egen utveckling, en utveckling som den kristna tron menar har en riktning. Och den riktningen är fördjupning, ökad insikt, reflektion och civilisering. Den kristna individualiteten är normativ (den har ett ”bör”) och just därför är den så befriande. Den befriar från omgivningens rätt att bejaka eller förneka din person, den befriar från egoism och den befriar från kravet att vara ”någon” genom att göra, köpa, äga eller säga rätt saker.

Idag sa de tre samfunden ja till en process av samgående. Vad betyder samgåendet mellan tre frikyrkosamfund för möjligheterna att bejaka framtidens individualitet och motarbeta marknadens individualism? Ja, som läsarna av denna blogg vet så är jag skeptisk. Jag tror att möjligheten att vara rörlig, lyssnande, kunskapsförmedlare och förankrad i sin värdebas minskar när samfund som vuxit fram ur olika traditioner och betonar olika delar av evangeliet skall enas. Jag tror att framtidens individualistiska samhället möts bäst med mångfald.

Vid det s k Göteborgsmötet i juni kommer de tre frikyrkosamfunden Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan att diskutera någon form av fusion. En avsiktsförklaring finns redan och de tre samfunden samarbetar kring den teologiska utbildningen på Teologiska Högskolan i Bromma. Men, jag känner en gnagande oro. Bör vi verkligen utplåna de historiska erfarenheter och de särskilda stråk som de tre samfunden representerar för att i effektivitetens namn genomföra ett samgående?

Jag ser ett viktigt skäl för ett samgående – antalet medlemmar sjunker och det är kostsamt (både i pengar och människor) att driva en kristen församling, hur ”andlig” en församling än är så krävs det materiella resurser!

Men är inte risken att man släcker elden med bensin? Ett samgående stimulerar knappast till medlemsrekrytering, inte heller blir behovet av att bli flera påtagligt. Man har ju plötsligt en större krets att hålla sig till. Antalet församlingar i landet blir lägre och ett samgående kräver mycket energi internt. Mindre blir kvar för det utåtriktade arbetet. Och lokalt samarbete kan man ha utan att samfunden går ihop.

Argumenten emot ett samgående springer ur de faktum att de tre samfunden representerat tre olika teologiska inriktningar där t ex metodismen har en särprägel. De historiska erfarenheter och upplevelser som präglar samfunden försvinner, glöms bort och trycks så småningom ut ur identiteten, till förmån för det stora minnet av samgåendet. Metodismens särprägel handlar om tillhörigheten till en världsvid kyrka, en tydlig kyrkoordning och att vi är en biskopskyrka. Metodismen har också en en historia av socialt engagemang och ett intellektuellt förhållningssätt både till den egna läran och till den personliga tron. Wesleys idéer om helgelse och metodiskt arbete riskerar att försvinna in i en mainstream-präglad ”frikyrklighet”. Personligen tycker jag att en sådan utslätning är vad som skett med Evangeliska Frikyrkan. Tendenser uppkommer också snart till utbrytningar och sektbildningar i den stora gemenskapen.

Alliansmissionen och Pingströrelsen är de ”större” samfund som (såvitt jag vet) står utanför alla sammanslagningsförslag. Jag önskar att Metodistkyrkan i Sverige skulle känna större självkänsla i den egna rollen och den egna teologin – låt oss skapa ett tätt samarbete där respekten för egenarten mellan samfunden leder till hälsosamma debatter istället för en allmän och utslätad frikyrklighet vid sidan av Svenska Kyrkan!