”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Markus 10:14-15)

Ja, evangelietexten på söndagen efter jul är ett av de mest lästa och kända Jesusorden i bibeln.

Som människor är vi både skapade och skapare – vi är skapelser av den store kreatören (eller kanske ”Den store Maxaren i det blå…”) men också med en förmåga att själva skapa liv, kunskap och konst. Hos barnet finns potentialen, en potential som kan utvecklas och kultiveras under ett förhoppningsvis långt liv. Men, om vi skall tro Jesus i Markus tolkning så är det inte som dessa utvecklade och förnuftiga varelser som vi förstår mer och mer av himmelriket. Istället är det barnets perspektiv som är det rätta.

Jag tror att orsaken är att Guds skaparkraft ligger allra närmast ytan hos barnet. Barnets oändliga fantasi och fabuleringskonst har vi väl alla mött, liksom barnets tilltro till tillvarons förtrollning. Allt är magiskt, allt är möjligt och allt står öppet. Det är de gåvorna vi behöver för att förstå Guds rike, där hjälper inte det utvecklade och kultiverade förnuftet. Vi behöver barnets öga för att se Guds rike. Förnuftet skall vi använda när vi väl har förstått, när vi väl klivit in genom dörren till det heliga rum som är Guds rike. Då skall förnuftet tjäna som det verktyg för en bättre värld som vi kan åstadkomma som människor.

En riktigt god fortsättning på jultiden önskas alla läsare av denna blogg!

De dumma kvinnorna som väntade på bröllopsfesten somnade och deras oljelampor brann ut. De smarta kvinnorna hade med sig extra-olja och höll sig vakna. Så de fick vara med på bröllopet. Så kan man tolka evangelietexten för idag, söndagen före Domsöndagen, från Matteus 25:1-13.

Texten har alltid varit en stötesten för mig. Hur skall jag tolka den i relation till den kärleksfulle Gud som inte lämnar någon utanför? Hanna Stenström, präst och doktor i nytestamentlig exegentik, lanserade i Helgsmål (SR P1) i går den 14 november en annan tolkning som jag genast gjorde till min. (Kan lyssnas på här.)

Stenström påpekar att lamporna som kvinnorna bär kan ses som våra liv. Vi bär omkring på våra små liv i en liten lampa. Och vi måste förvalta vår kraft (oljan) och vi måste orka vara verksamma (inte somna) om vi skall kunna delta i festen (se Guds verk ta kropp i världen). Den sistnämdna slutsatsen låg mer eller mindre implicit i Stenströms framställning.

Jag skulle vilja lägga till ytterligare en dimension. Kanske är det ingen slump att det är kvinnor som väntar utanför dörren för att vara med på bröllopet. Kvinnor har svårare att säga nej till externt tryck (varför kan vi lämna därhän just nu) än vad män har. Jag tränar själv hårt på att lära mig att begränsa omgivningens tryck, på att fokusera på de viktiga uppgifterna och på att säga nej till uppgifter på ett vänligt sätt. Personligen kan jag därför finna styrka i bilden av våra liv som denna lilla oljelampa och betydelsen av att hushålla med oljan, vara förtänksam och se till att skaffa ny olja innan den gamla tar slut, och att arbeta just så mycket att jag orkar hålla mig vaken hela vägen fram.

Efter mycket funderande så kommer jag att inleda predikan på söndag den 25 oktober över texten från Markus 3:31-35 med en liten översikt över hur situationen överhuvudtaget kom till stånd. Jesus får ju besök mitt i sin förkunnelse, det är hans mor och hans bröder som vill träffa honom. Men han ger inte dem självklart företräde utan ställer istället den retoriska frågan, ”vem är min mor och mina bröder?”.

Hur kan han göra detta? Jag tror vi bör se det som en form av vägran att underordna sig situationen och sammanhanget. Jesus är en människa av kött och blod, men att i den patriarkala struktur som Palestina var då gå in i rollen som äldste sonen i familjen, ge företräde åt sin familj och lämna sin roll som förkunnare, det hade varit att svika rollen som hela mänsklighetens försonare. Situationen blir en möjlighet för Jesus att vända sig mot oss, mot hela mänskligheten och fråga retoriskt ”vem är min mor och mina bröder?”. Och den frågan betyder, givet sammanhanget i Palestina, ”för vilka människor är det som jag är en nästa”? På samma sätt som frågan från Kain ”skall jag ta vara på min broder” har ekat genom världshistorien så tar Jesus vid och för frågan vidare, ”vem är min mor och mina bröder?”. Frågan ställs för att påvisa Jesu tillhörighet till hela mänskligheten, hans historiska sammanhang till trots.

Efter denna inledande diskussion är det två saker jag vill ta upp – dels frågan om familjen, dels frågan om att leva tillsammans.

Jesus bejakar familjen i den här texten. Det kan ju se ut som om han förnekar sin egen familj, men jag läser det som en plädering för en familj som innefattar oss alla i ett andligt syskonskap. Det är en stor glädje att idag kunna säga att också kyrkan bejakar familjen, familjernas mångfald, då Svenska Kyrkan inom några dagar kommer att viga alla par som vill ha Guds välsignelse över sitt äktenskap. Med ledning av den här texten menar jag att vi också skall bejaka och se positivt på familjebildningar som inte alltid ser ut precis som vi är mest vana vid. Familjer idag kan bestå av så mycket mer än biologiska föräldrar och deras biologiska barn. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, makalösa familjer och singlar som själva valt sin livsstil är alla familjer som ryms inom ett andligt syskonskap. Den som gör Guds vilja är inbjuden som en del i Jesu familj och släkt, hur skulle då vi som människor kunna åtskilja familjer beroende på politiska och formella ordningar? För Jesus är inte det biologiska släktskapet relevant, det är gemenskapen i en familj som är det centrala. Kyrkan är en gemenskap av troende, och familjerna får vara en del i den gemenskapen alldeles oavsett hur ”normala” eller ”onormala” de är givet en samhällelig norm.

När Jesus får frågan om han inte skall avbryta för att träffa sin mor och sina bröder är han mitt uppe i förkunnelse. Han väljer att inför de människor som finns där retoriskt ställa frågan om vem som är hans mor och hans bröder. Och han pekar också ut dem som är där som just hans mor och hans bröder, i bildlig mening. Jag vet inte exakt vilka människor som befann sig framför och runt Jesus vid det här tillfället, men han var ”hemma” enligt texten och sin vana trogen talade han antagligen till vanliga Palestinska Svenssons, men några av de skriftlärda som ansåg att han var besatt hade nog stannat kvar. När Jesus talar om denna blandade grupp som sin familj följer också en förväntan om att kunna leva tillsammans. I en familj kan vi vara väldigt olika, men i familjen lär vi oss också att leva med varandras olikheter och ovanor. Vi slipas av, vi accepterar och ibland får vi helt enkelt bara lära oss tolerera det vi inte tycker om. Visst finns det gränser, men de är i allmänhet ganska vida, och bör så vara.

På samma sätt tycker jag att dagens evangelietext är en uppmaning att verkligen leva tillsammans, inte att vi måste tycka om alla individdr eller ens gilla vad de gör, men att ändå leva tillsammans som syskon, med tolerans för olikheterna. Det är först i en sådan gemenskap som det är möjligt att också kritisera och diskutera beteenden som vi inte tycker hör hemma där. Vi slipas av, vi förstår varandras bevekelsegrunder och vi kommer varandra allt närmare ju längre tiden går. Och, i en familj hör man ihop. Det går liksom inte att säga upp ”familjeskapet”, det är en slags ödesgemenskap. På samma sätt är kyrkan som Jesu efterföljare en andlig ödesgemenskap, vi tillhör varandra och delar alla samma öde och samma förutsättningar från första början.

Nu tycker ni kanske att detta är förskräckligt gulligt alltihop. Men, är det verkligen det? Är det inte tvärtom extremt radikalt och nästan revolutionärt? Jesus uppmanar oss att gå utanför den så omhuldade kärnfamiljen, öppna famnen för den andre, och att tänka bort ärftliga, biologiska och familjära band till förmån för sociala och andliga gemenskaper. Vad skulle detta få för betydelse för ditt och mitt agerande i relation till grannens barn som far illa? Vad betyder det för vårt agerande när en svensk medborgare orättfärdigt fängslas i ett annat land för sina åsikters skull? Vad innebär Jesu ord för vårt agerande gentemot de ensamma flyktingbarn som sitter inlåsta på förläggningar i vårt land när ingen kommun vill ta emot dem?

Jag är verkligen ingen hjälte i dessa sammanhang, men när var och en av oss gör en liten sak som följer av tanken på det utvidgade familjeansvaret för varandra då kommer världen att förändras. Kom ihåg att varje handling får konsekvenser, onda som goda.

Välkommen till Göteborgs Domkyrka på söndag kl 11.00!

Så närmar det sig med predikan nästa söndag den 25 oktober klockan 11 i Göteborgs domkyrka under temat ”Att leva tillsammans”. Att leva tillsammans innebär också att leva med dem vars beteenden och livsstil vi inte gillar. Att leva tillsammans betyder inte att ”att gilla alla”, då vore saken knappast värd en predikan!

Vid lunchen igår på Chez Alexandre, alldeles runt hörnet där jag bor just nu, läste jag i Libération att debatten i Frankrike är stark kring förekomsten av heltäckande klädsel för kvinnor, s k niqab. Av en slump noterade jag att även ”Debatt” i SvT tog upp ämnet senare samma kväll. I SvT var diskussionen ganska antagonistisk och frågan om vem som hade  ”fel” och vem som hade ”problem” när en norm bröts kom upp ett flertal gånger. Det tycks finnas en stor skillnad mellan den franska debatten och den svenska – i Frankrike tar den muslimska kommuniteten själv ett mycket större ansvar för debatten än i Sverige. Franska muslimer är organiserade och har representanter på olika nivåer som uppfattas som auktoritativa, medan det i Sverige tycks vara enskilda kvinnor och en och annan imam som uttalar sig. Ibland uttalar sig dessa underförstått i islams namn, ibland bara som enskilda. Man bör dock hålla i minnet att religiös klädsel i franska allmänna skolor redan är förbjuden.

Le Conseil francais du culte musulman (CFCM) - motsvarar Sveriges Kristna Råd (SKR) eller Sveriges Muslimska Råd (SMR) men med starkare politisk riktning – tror inte på förbud utan på information, dialog och undervisning i syfte avråda kvinnor från att bära niqab. Ja, just det, avråda. CMCM menar att det inte finns något religiöst stöd i islam för den typ av klädsel som niqab representerar utan istället är det ett frivilligt val från var och en. Ordföranden i CMCM Mohammed Moussaoui betonar också att frågan om niqab har fått alldeles för stora proportioner då den typen av klädsel är ovanlig bland franska muslimer, ofta av nordafrikansk eller västafrikansk härkomst. Istället göder debatten islamofobin och CMCM vill se en utredning och analys av islamofobin i Frankrike.

När jag var 17 år dog en släkting, i mycket hög ålder och inte oväntat, och jag var genuint ledsen och nedstämd. Men jag minns också att jag hade en period när jag valde att gå sorgklädd, helt i svart trots sommaren, för att på något sätt uttrycka ett slags sorgens martyrskap. För min del var det ett omoget men fullt ut genomfört identitetsexperiment. Det kändes skönt att gömma mig bakom sorgkläderna, komma bort från valfriheten och individualiteten, få gå upp i något större och något som bröt normen. Efter några veckor försvann känslan och jag ville hellre återgå till mitt ”vanliga jag” igen. I en del avseenden tror jag att mina känslor vid detta tillfälle är embryot till vad som får människor att gå i kloster eller att bära niqab.

Som troende har jag ofta upplevt att det är de ”nyfrälsta” som är mest extrema i sin nya livsstil. För dem är det kristna livet något så annorlunda och nytt att detta måste få manifestera sig även fysiskt och praktiskt på ett synligt sätt. En del bad alltid morgonbön vid frukosten oavsett var de var, en del hade alltid bibeln i handen när de gick någonstans och andra började hälsa med ”Guds Frid!” istället för att säga ”Hej!”. För mig kändes det där påklistrat och tillgjort – jag behövde inte visa upp min tro – men, jag kan också förstå att den som tycker sig ha funnit livets mening också i sin glädje vill visa upp det.

Jag tror inte på förbud inom religionernas domän, religiösa sedvänjor och bruk måste växa in i och integreras med de samhällen där troende människor lever. Därför är det så viktigt att vi INTE skapar ett sekulärt samhälle utan istället ett pluralistiskt samhälle där vi ständigt möts och konfronteras. I annat fall lämnar vi fritt spelrum för extremister och fundamentalister att lägga beslag på tolkningen av ”religion”. En europeisk islam håller på att växa fram, låt oss underlätta för den genom att skapa ramar för svenska muslimer att ha en röst inåt den svenska maktapparaten. På samma gång bör vi förstärka och återupprätta de kanaler mellan kyrkorna och statsmakten som alltmer håller på att försvinna.

Som Chantal Mouffe så klokt påpekar i sin bok ”On the Political” så måste demokratin ge utrymme för antagonismen att övergå i agonism annars kommer antagonismen till utrryck som våld, frustration och revolt. I en pluralistisk demokrati finns det motståndare, men det finns inga fiender. Det är ett sätt att leva tillsammans. Och det tänker jag bygga in i min predikan på söndag.

Om nästan precis tre veckor, den 25 oktober, skall jag predika i Domkyrkan i Göteborg. Jag är naturligtvis spänd och nervös, inte för att stå i predikstolen och prata (även om det rent fysiskt kan kännas lite darrigt) utan istället inför utmaningen att framföra ett budskap som slår an en sträng hos åhörarna.

Temat för den söndagen, den 20:e efter Trefaldighet, är ”Att leva tillsammans” Evangelietexten för den dagen är hämtad från Markus 3:31-35. Det är en liten kort text om att Jesus får besök av ”sin mor och sina bröder” när han är mitt uppe i sin förkunnelse. Troligen till de flestas förvåning säger han inte ”be dem komma in” utan istället ”vem är min mor och mina bröder?” och tillägger att alla de som gör Guds vilja är hans familj.

Texten kan tolkas dels som en stark plädering för kristet syskonskap i motsättning till den traditionella familjen, dels som ett avståndstagande hos Jesus själv från den jordiska och biologiska familjen.

Den första tolkningen: Pläderingen för syskonskap finns också i det sätt som lärljungarna levde även efter Jesu himmelsfärd (Apostlagärningarna redovisar detta) och budskapet om gemenskap mellan kristna genomsyrar stora delar av det Nya Testamentet. Men jag skulle också vilja sätta pläderingen för syskonskap i vår tid genom att tala om bejakandet av familjen. Det verkar ju lite märkligt med tanke på att Jesus tycks förneka familjen! Min poäng är dock att (utan att kunna grekisk grundtext) Jesus tycks bejaka en gemenskap som grundar sig på kärlek och Gudsgemenskap före biologiska band. För mig implicerar det att allt tal om kärnfamilj och man/kvinna är främmande för Jesus. Jesus säger inte ”jag har ingen familj” utan han säger positivt att ”det här” och ser på dem omkring honom ”är min mor och mina bröder”. Jag tolkar texten som en plädering för en familjesym som inbegriper variationer av små gemenskaper som lever som familj, alldeles oavsett de formella banden. Den avgörande frågan är inte vilken biologisk relation vi står till varann i familjen, den avgörande frågan är om vi gör Guds vilja!

Den andra tolkningen: När Jesus får budskapet om att hans familj vill träffa honom är han mitt i sin gudomliga gärning. Om han gav sin biologiska familj privilegier när han talar med människorna så skulle han också tillerkänna att de familjära banden ger ett särskilt priviligierat förhållande till honom. Som förkunnare kan/vill han inte det, utan istället betona sin roll som Guds enfödde son, som den budbärare som skulle göra alla människor till del av Guds stora familj. I relationen till Jesus är vi alla jämlikar, ingen kan anse sig stå närmare än någon annan. Vi får alla vara en del av hans familj, men allt vad det innebär av tillhörighet, respekt och kärlek.

Ungefär dit har mina förberedelser för predikan kommit, nu skall jag bottna i alla texterna, inklusive epistel och gammaltestamentlig text, samt också undersöka om man kan få veta mer om grundtexten avseende Markus 3:31-35.

En eller annan ytterligare post under arbetet kommer att dyka upp här. Kommentarer är välkomna!

Inför kyrkovalet nästa söndag tycks så många kristna vara upptagna med att dra upp gränser. Gränser mellan kön, sexualitet och familjer. För mig som troende och Jesu efterföljare är mänskliga gränser väldigt ointressanta. Gud vill att varje enskild människa skall bli frälst, vända sig mot honom och försöka leva sitt liv genom hans nåd, och inte lita på sin egen ofullkomlighet. Han har skapat oss alla och han älskar oss alla.

Bakgrunden till denna reflektion är att jag lyssnade till en kyrkovalsdebatt om HBT-frågor och diskriminering igår kväll. Platsen var Hagakyrkan i Göteborg och arrangörer var LetstalkaboutLOVE och HBT-nätverket i Västra Götaland. Initiativet var mcket gott och debatten genomfördes på ett mycket bra sätt, trots nio deltagare och brännande ämnen.

Inom kyrkopolitiken blir radikalitet och liberalism mycket viktigare än den mer materialistiska vänster-höger-skiljelinjen. Vi ser hur flera av politiska partier som ställde upp i debatten (Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna) hamnar på samma liberala ståndpunkt ifråga om HBT-frågor medan det kyrkliga nätverket POSK inte har EN uppfattning och det mer frihetliga nätverket ÖKA sällar sig till de nämnda partiföreträdarna. Och Frimodig Kyrka, som är en bibelmässigt konservativt nätverk, hamnar på samma anti-liberala ståndpunkt som Kristdemokrater och Sverigedemokrater. Debatten var sansad, lugn och klargörande för alla oss som var där. Men, som kristen är det ändå ledsamt att se de företrädare för vilka sexualakten är avgörande för vilken status individen har i kyrkan.

För Kd, FK och Sd är det omöjligt att tänka sig en homosexuell präst. Och absolut inte att genomföra samkönade vigselakter. På hemvägen diskuterade jag med mitt sällskap om det inte är de personer som vill dra upp dessa gränser som också måste svara på frågorna om vad som utmärker en HBT-person? Hur vet vi vem som ”är” en homosexuell präst, en transsexuell diakon eller en bisexuell nattvardsgäst? Vi människor är ju så oerhört mycket mer mångfacetterade än att det skulle gå att enkelt placera in oss i fack. Antydningar till hur komplicerad klassifikationsprocessen skulle bli fick vi när frågor om utlevd homosexualitet vs skenäktenskap, bisexualitet vs singelliv eller övergångar mellan hetero- och homosexuellt liv implicerades av debatten.

Vad är en människa, står det i Psaltaren. Jag kan inte minnas att vare sig kön eller sexualitet ingår i den efterföljande diskussionen. Och där tycker jag vi bör stanna. Varje människa är en Guds kärleksskapelse och älskad precis sådan som hon är. Hur skulle vi kunna överflygla Guds nåd och tala om vilka som är ”heliga” nog att komma till altaret eller tjäna bakom det? Var och en av oss svarar inför vår Herre och Skapare för vår tro och kärlek till honom, inte inför någon världslig makt.

Till alla fyrtiotalisternas synder kan nu läggas att de också brutit den kyrkliga traditionsöverföringen. Generationerna födda från 1960 och framåt har tappat den kontinuitet i mötet med kyrka och kristen tro som i Sverige funnits i hundratals år. Mer än hälften av den svenska befolkningen idag besöker aldrig en kyrka. Antalet gudstjänstbesökare är få, men det är inte där det stora tappet skett, utan bland dem som då och då besökte kyrkan, t ex i samband med jul, dop eller bröllop.

De här tankarna berättade jag om på Metodistförsamlingen St Jakobs församlingsdag på Västkustgården den 29 augusti. Stoff för mina reflektioner fann jag i den utomordentligt värdefulla nya boken ”Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland” av statsvetaren Magnus Hagevi, verksam vid Växjö universitet.

För mig är läget en möjlighet, en möjlighet att bryta också ett destruktivt arv och repressiv kyrka och religion och ett destruktivt arv av antagonism mellan s k frikyrkor och svenska kyrkan. Halva svenska folket kan fås att upptäcka kristen tro, svensk kyrklighet och att många vanliga människor bekänner sig som kristna.

Gudstjänsten är teologiskt att ställa sig till förfogande för Gud, att bli utsänd i tjänst för Gud, att vara till tjänst för övriga deltagare och stärka deras tro samt förstås att själv få ett upplyftande möte med Gud. Om vi vill nå fler människor med vår gudstjänst kanske det är viktigare att få fler människor att gå då och då än att få dem som redan går att gå ännu oftare (Tack Per!).

Mina förslag är att:

• stärka gudstjänsten som centralpunkt, församlingens nav

• öppna gudstjänstens former, vara tydligare med vilken funktion olika saker har, genom informationsblad och vägledning genom gudstjänsten

• undervisa om hur gudstjänstens liturgi är evangelium, kanske studiecirkel eller tema för kvällsträffar kring liturgin och hur den vuxit inom den kristna kyrkan

• Skapa nyfikenhet på gudstjänsten genom att bjuda in till kyrkorummet, berätta om byggnaden, hålla öppet på sommaren för ”vägkyrka”, hålla öppet för stillhet och bön under dagtid/kvällstid, ha en antikvarisk visning av kyrkorummet två gånger om året m m

Många av dem som är under 50 behöver ”lära sig” att gå i kyrkan för att överhuvudtaget bli intresserad av delta i gudstjänsten. Kyrkan och gudstjänstrummet är en plats som för många är stängd, stum och tom. Vi som är på insidan måste slå upp dörrarna, inifrån och med buller och bång!

I en tidigare post skrev jag om Bodil Malmstens skrifter som ”uppbyggelselitteratur”. Det var ju ett försök att leka lite med en numera utdöd genre, även om alla böcker om hur man fixar gott självförtroende eller skäller ut chefen kanske utgör fortsättningen av denna 1900-talsgenre. Huruvida begreppet uppbyggelselitteratur verkligen är stendött kan man dock fundera på efter att ha läst Stefan Einhorns bok ”Medmänniskor”. De korta berättelserna med sina kommentarer från författaren ger mig exakt samma känsla som när jag i söndagsskolan läste små moraliska berättelser i syfte att skapa utrymme för samtal om godhet, människan och Gud. Jag har en del invändningar mot boken – t ex är historierna sällan gestaltade utan istället just berättade och ofta finns sensmoralen redan på sidan ett – men dessa till trots vill jag varmt rekommendera den. Och dessutom hävdar jag bestämt att Einhorns bok vare sig är fakta eller fiktion utan, just det, uppbyggelselitteratur.

Einhorns bok tillhör inte den käcka amerikanska självhjälpstraditionen som koncentrerar sig på egot och självförverkligandet. Istället väljer han att framhålla det självutgivande och självuppoffrande som normer. Samtidigt är han ändå fången i en diskurs där det är nödvändigt att påpeka att medmänsklighet ”lönar sig”. Det är litet synd, men kan också förklaras av att han skriver inom ramen för en agnostisk tradition. För mig som kristen är det som om Einhorns text bara ropar ut rimligheten i den kristna trosbekännelsen – den, ni vet, med en man som säger att den som älskar sina vänner visserligen är en god människa men att det kluriga är att älska sina ovänner. Varför? För att vi alla är Guds barn – alltså de syskon som Einhorn talar så varmt om. Läs boken!

I en nygammal bok talar Johan Lönnroth om ”den tredje vänstern”. Jag har hört Johan använda detta uttryck länge och förstår av boken att han syftar på en ny mix där gröna och röda idéer blandas och där staten inte intar den dominerande roll som den haft i klassisk socialism. Ibland har jag i den politiska debatten försökt att framhålla behovet av att gå till källorna och inte uppfinna nya koncept hela tiden. Jag har ofta argumenterat för behovet av att inspireras av den katolska och radikala sociala reformism som fanns i Frankrike under efterkrigstiden, men få i Sverige om ens någon tycks idag ha ett hum om denna kraft. 

I samband med Algerietkriget uppstod en skarp schism inom socialismen i Frankrike (och i hela västeuropa) då det franska socialistpartiet under Guy Mollet stödde kriget och ställde sig på kolonialismens sida. Stora grupper av vänster-liberala personer lämnade partiet och skapade också band med kristna vänsterrörelser som protesterade mot kriget. I franskt samhällsliv fanns efter kriget en hälsosamt blandad politisk mix – som en konsekvens av motståndsrörelsen – där nya tankar kunde slå rot. Radikaler kom att tillsammans med den katolska fackföreningsrörelsen CFTC, reformvänster, trotskister och anarkister formera en allians mellan kristna och marxister som var direkt anti-kolonial och reformistisk under namnet Union de la Gauche Socialiste.

Det franska samhällslivet kryllar av politiska klubbar, cirklar, grupper, allianser och strömningar och denna s k andra vänster (la deuxième gauche) förenades i stor utsträckning inom det nya partiet Parti Socialiste Unifiée där Pierre Mendès France och lite senare också Michel Rocard blev centrala figurer. PSU var kanske mer en intellektuell gemenskap än ett politiskt parti, men det var där som motståndet mot den allt mer konservativa gaullismen kunde utvecklas under 1960-talet och det var ur PSU som president Francois Mitterrand så småningom skulle hämta sitt primära politiska stöd.

Experimentet med den andra vänstern – där kristna, liberaler, socialister och fackföreningsfolk enades – tog i stor utsträckning slut med Lionel Jospin 2002. En lång tradition av efterkrigsintellektuella med inspiration i sin tro, med vänsterliberala visioner och med en bejakande individualism tog slut. Namnkunniga intellektuella och politiker som står mitt i den här politiska ådran, vid sidan av de redan nämnda, är Jacques Delors, Pierre Rosanvallon och Gilles Martinet.

Var i Sverige finns den fruktbarheten och kreativiteten som återfanns i den andra vänstern? Jag vill hellre återupptäcka la deuxième gauche med sin öppna och politiskt fria attityd än försöka uppfinna någon ”tredje vänster”. Men var finns den politiskt nyskapande och intellektuella kombinationen av kristendom, liberalism, socialism, individualism och medborgarrättsrörelse i vårt samhälle?

Mer finns att läsa här och titta på här.

Intressant? Fler bloggar om kristendom, socialism, tredje vänstern.

Jag har också skrivit en bok om Pierre Mendès France och hans idéer om demokrati, medborgarskap och kolonialism: Colonial power and national identity (2008).

Idag skriver Inga-Lina Lindqvist om kristendomens politiska konsekvenser. Hennes artikel är ytterst läs- och tänkvärd. Jag minns en tid när radikal kristen tro utan något problem kunde förenas med en radikal politisk agenda. Det var länge sedan nu. Kanske ser vi en vändning?

Läs artikeln här.