”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Markus 10:14-15)

Ja, evangelietexten på söndagen efter jul är ett av de mest lästa och kända Jesusorden i bibeln.

Som människor är vi både skapade och skapare – vi är skapelser av den store kreatören (eller kanske ”Den store Maxaren i det blå…”) men också med en förmåga att själva skapa liv, kunskap och konst. Hos barnet finns potentialen, en potential som kan utvecklas och kultiveras under ett förhoppningsvis långt liv. Men, om vi skall tro Jesus i Markus tolkning så är det inte som dessa utvecklade och förnuftiga varelser som vi förstår mer och mer av himmelriket. Istället är det barnets perspektiv som är det rätta.

Jag tror att orsaken är att Guds skaparkraft ligger allra närmast ytan hos barnet. Barnets oändliga fantasi och fabuleringskonst har vi väl alla mött, liksom barnets tilltro till tillvarons förtrollning. Allt är magiskt, allt är möjligt och allt står öppet. Det är de gåvorna vi behöver för att förstå Guds rike, där hjälper inte det utvecklade och kultiverade förnuftet. Vi behöver barnets öga för att se Guds rike. Förnuftet skall vi använda när vi väl har förstått, när vi väl klivit in genom dörren till det heliga rum som är Guds rike. Då skall förnuftet tjäna som det verktyg för en bättre värld som vi kan åstadkomma som människor.

En riktigt god fortsättning på jultiden önskas alla läsare av denna blogg!

Lisbeth Larsson skrev en väldigt intressant artikel på DN Kultur i söndags.

(Tyvärr kan ni inte få läsa den här eftersom DN:s nya chef bestämt sig att papperstidning och nät är två helt olika saker. Den idéen är nog dessvärre döden för DN:s möjligheter att hävda sig i det interaktiva medielandskap som vi nu har. På sikt blir DN en dinosaurie och som prenumerant blirjag bunden vid att klippa och scanna pappersark. Om jag nu orkar.)

Lisbeth Larsson, som är professor i litteraturvetenskap i Göteborg, skrev alltså en intressant artikel i söndags. (Om ni orkar kan ni leta i pappersåtervinningen efter den…) I artikeln påpekade Lisbeth Larsson att hon inte fick tag i något Jesusbarn till sin julkrubba, trots att det är just jul det är nu. Jag har noterat samma sak, att Jesusbarnet är försvunnet. Och inte bara Jesusbarnet utan hela mytologin kring födelsen och stallet. Julpyntet innehåller änglar, men det är det mest ”kristna” jag hittat.

Visst kan det finnas en poäng med att av-mytologiera julen och göra den mer inkluderande. Det är jag den förste att säga. All den julångest med projektioner på ”den dumma julen” som en del av omgicningen verkar ha gripits av har jag ingen förståelse för alls – Jul är gemenskap med människor man håller av och älskar. Inramningen kan variera. För mig är den kristen men behöver inte alls vara det. Julångest måste handla om att man själv är ambivalent inför julen men inte har självförtroende nog att fira sin egen jul på det sätt man själv önskar. Det är inte julens fel.

(Jul är ju f ö ett fornnordiskt ord som inte har ett dugg med det anglosaxiska Christmas att göra. Önskan att i religionsneutralitetens namn ta bort ordet Jul är därför patetiskt och visar bara på hur extremt okunnig man är.)

I radiogudstjänsten från Lutherska Missionkyrkan i Göteborg i söndags talade predikanten om att barnet i krubban är ”på riktigt”. Jag fäste mig vid det där. Det är först när vi som kristna ser barnet i krubban som vi ser Gud i vitögat ”på riktigt”. Ett litet försvarslöst spädbarn, fött i lönndom i ett stall eftersom hotellen var fulla och ingen ville ta emot det ogifta gravida paret. Så kommer Gud till vår värld ”på riktigt” med en närvaro som kan drabba likt ett blixtnedslag.

Men den närvaron är som bortblåst i mycket av julpyntet och julförberedelserna. Lisbeth Larsson hittade så småningom sitt Jesusbarn på Tradera. Är det inte symptomatiskt på något sätt: Gud är trots allt närvarande på riktigt, i vår värld, även om det är på de mest oväntade ställen.

En riktigt God Jul tillönskas härmed alla läsare av denna blogg!

Efter mycket funderande så kommer jag att inleda predikan på söndag den 25 oktober över texten från Markus 3:31-35 med en liten översikt över hur situationen överhuvudtaget kom till stånd. Jesus får ju besök mitt i sin förkunnelse, det är hans mor och hans bröder som vill träffa honom. Men han ger inte dem självklart företräde utan ställer istället den retoriska frågan, ”vem är min mor och mina bröder?”.

Hur kan han göra detta? Jag tror vi bör se det som en form av vägran att underordna sig situationen och sammanhanget. Jesus är en människa av kött och blod, men att i den patriarkala struktur som Palestina var då gå in i rollen som äldste sonen i familjen, ge företräde åt sin familj och lämna sin roll som förkunnare, det hade varit att svika rollen som hela mänsklighetens försonare. Situationen blir en möjlighet för Jesus att vända sig mot oss, mot hela mänskligheten och fråga retoriskt ”vem är min mor och mina bröder?”. Och den frågan betyder, givet sammanhanget i Palestina, ”för vilka människor är det som jag är en nästa”? På samma sätt som frågan från Kain ”skall jag ta vara på min broder” har ekat genom världshistorien så tar Jesus vid och för frågan vidare, ”vem är min mor och mina bröder?”. Frågan ställs för att påvisa Jesu tillhörighet till hela mänskligheten, hans historiska sammanhang till trots.

Efter denna inledande diskussion är det två saker jag vill ta upp – dels frågan om familjen, dels frågan om att leva tillsammans.

Jesus bejakar familjen i den här texten. Det kan ju se ut som om han förnekar sin egen familj, men jag läser det som en plädering för en familj som innefattar oss alla i ett andligt syskonskap. Det är en stor glädje att idag kunna säga att också kyrkan bejakar familjen, familjernas mångfald, då Svenska Kyrkan inom några dagar kommer att viga alla par som vill ha Guds välsignelse över sitt äktenskap. Med ledning av den här texten menar jag att vi också skall bejaka och se positivt på familjebildningar som inte alltid ser ut precis som vi är mest vana vid. Familjer idag kan bestå av så mycket mer än biologiska föräldrar och deras biologiska barn. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, makalösa familjer och singlar som själva valt sin livsstil är alla familjer som ryms inom ett andligt syskonskap. Den som gör Guds vilja är inbjuden som en del i Jesu familj och släkt, hur skulle då vi som människor kunna åtskilja familjer beroende på politiska och formella ordningar? För Jesus är inte det biologiska släktskapet relevant, det är gemenskapen i en familj som är det centrala. Kyrkan är en gemenskap av troende, och familjerna får vara en del i den gemenskapen alldeles oavsett hur ”normala” eller ”onormala” de är givet en samhällelig norm.

När Jesus får frågan om han inte skall avbryta för att träffa sin mor och sina bröder är han mitt uppe i förkunnelse. Han väljer att inför de människor som finns där retoriskt ställa frågan om vem som är hans mor och hans bröder. Och han pekar också ut dem som är där som just hans mor och hans bröder, i bildlig mening. Jag vet inte exakt vilka människor som befann sig framför och runt Jesus vid det här tillfället, men han var ”hemma” enligt texten och sin vana trogen talade han antagligen till vanliga Palestinska Svenssons, men några av de skriftlärda som ansåg att han var besatt hade nog stannat kvar. När Jesus talar om denna blandade grupp som sin familj följer också en förväntan om att kunna leva tillsammans. I en familj kan vi vara väldigt olika, men i familjen lär vi oss också att leva med varandras olikheter och ovanor. Vi slipas av, vi accepterar och ibland får vi helt enkelt bara lära oss tolerera det vi inte tycker om. Visst finns det gränser, men de är i allmänhet ganska vida, och bör så vara.

På samma sätt tycker jag att dagens evangelietext är en uppmaning att verkligen leva tillsammans, inte att vi måste tycka om alla individdr eller ens gilla vad de gör, men att ändå leva tillsammans som syskon, med tolerans för olikheterna. Det är först i en sådan gemenskap som det är möjligt att också kritisera och diskutera beteenden som vi inte tycker hör hemma där. Vi slipas av, vi förstår varandras bevekelsegrunder och vi kommer varandra allt närmare ju längre tiden går. Och, i en familj hör man ihop. Det går liksom inte att säga upp ”familjeskapet”, det är en slags ödesgemenskap. På samma sätt är kyrkan som Jesu efterföljare en andlig ödesgemenskap, vi tillhör varandra och delar alla samma öde och samma förutsättningar från första början.

Nu tycker ni kanske att detta är förskräckligt gulligt alltihop. Men, är det verkligen det? Är det inte tvärtom extremt radikalt och nästan revolutionärt? Jesus uppmanar oss att gå utanför den så omhuldade kärnfamiljen, öppna famnen för den andre, och att tänka bort ärftliga, biologiska och familjära band till förmån för sociala och andliga gemenskaper. Vad skulle detta få för betydelse för ditt och mitt agerande i relation till grannens barn som far illa? Vad betyder det för vårt agerande när en svensk medborgare orättfärdigt fängslas i ett annat land för sina åsikters skull? Vad innebär Jesu ord för vårt agerande gentemot de ensamma flyktingbarn som sitter inlåsta på förläggningar i vårt land när ingen kommun vill ta emot dem?

Jag är verkligen ingen hjälte i dessa sammanhang, men när var och en av oss gör en liten sak som följer av tanken på det utvidgade familjeansvaret för varandra då kommer världen att förändras. Kom ihåg att varje handling får konsekvenser, onda som goda.

Välkommen till Göteborgs Domkyrka på söndag kl 11.00!

Om nästan precis tre veckor, den 25 oktober, skall jag predika i Domkyrkan i Göteborg. Jag är naturligtvis spänd och nervös, inte för att stå i predikstolen och prata (även om det rent fysiskt kan kännas lite darrigt) utan istället inför utmaningen att framföra ett budskap som slår an en sträng hos åhörarna.

Temat för den söndagen, den 20:e efter Trefaldighet, är ”Att leva tillsammans” Evangelietexten för den dagen är hämtad från Markus 3:31-35. Det är en liten kort text om att Jesus får besök av ”sin mor och sina bröder” när han är mitt uppe i sin förkunnelse. Troligen till de flestas förvåning säger han inte ”be dem komma in” utan istället ”vem är min mor och mina bröder?” och tillägger att alla de som gör Guds vilja är hans familj.

Texten kan tolkas dels som en stark plädering för kristet syskonskap i motsättning till den traditionella familjen, dels som ett avståndstagande hos Jesus själv från den jordiska och biologiska familjen.

Den första tolkningen: Pläderingen för syskonskap finns också i det sätt som lärljungarna levde även efter Jesu himmelsfärd (Apostlagärningarna redovisar detta) och budskapet om gemenskap mellan kristna genomsyrar stora delar av det Nya Testamentet. Men jag skulle också vilja sätta pläderingen för syskonskap i vår tid genom att tala om bejakandet av familjen. Det verkar ju lite märkligt med tanke på att Jesus tycks förneka familjen! Min poäng är dock att (utan att kunna grekisk grundtext) Jesus tycks bejaka en gemenskap som grundar sig på kärlek och Gudsgemenskap före biologiska band. För mig implicerar det att allt tal om kärnfamilj och man/kvinna är främmande för Jesus. Jesus säger inte ”jag har ingen familj” utan han säger positivt att ”det här” och ser på dem omkring honom ”är min mor och mina bröder”. Jag tolkar texten som en plädering för en familjesym som inbegriper variationer av små gemenskaper som lever som familj, alldeles oavsett de formella banden. Den avgörande frågan är inte vilken biologisk relation vi står till varann i familjen, den avgörande frågan är om vi gör Guds vilja!

Den andra tolkningen: När Jesus får budskapet om att hans familj vill träffa honom är han mitt i sin gudomliga gärning. Om han gav sin biologiska familj privilegier när han talar med människorna så skulle han också tillerkänna att de familjära banden ger ett särskilt priviligierat förhållande till honom. Som förkunnare kan/vill han inte det, utan istället betona sin roll som Guds enfödde son, som den budbärare som skulle göra alla människor till del av Guds stora familj. I relationen till Jesus är vi alla jämlikar, ingen kan anse sig stå närmare än någon annan. Vi får alla vara en del av hans familj, men allt vad det innebär av tillhörighet, respekt och kärlek.

Ungefär dit har mina förberedelser för predikan kommit, nu skall jag bottna i alla texterna, inklusive epistel och gammaltestamentlig text, samt också undersöka om man kan få veta mer om grundtexten avseende Markus 3:31-35.

En eller annan ytterligare post under arbetet kommer att dyka upp här. Kommentarer är välkomna!

Lyssnade idag i St Jakobs kyrka till Ragne Franssons tankeväckande predikan över ett nästan sönderpredikat ämne: Den barmhärtige samariern. Denna trettonde söndagen efter Trefaldighet är det ”Medmänniskan” som är temat, och evangelitexten är just den om Den Barmhärtige Samariern (Luk 10:23-37).

Ragne visade hur Jesu pedagogik nästan alltid ställer de invanda mönstren på huvudet. En rik ung man frågar Jesus vem som är hans nästa. Jesus berättar sin vana trogen en liten berättelse. Vi får höra den för de flesta välbekanta historien om den halvdöde stackars mannen som blivit rånad på vägen, där såväl präst som levit passerar utan att ta notis, och sedan dyker den mest föraktade upp – samariern – och tar den skadade med till värdshuset och sörjer för honom.

Men, vad är svaret på frågan? Jesus säger inte triumfatoriskt, ah, alltså är den stackars mannen din nästa. Oh nej, Jesus ger istället den frågvise mannen en motfråga: Vem av dem som såg mannen menar du vara hans nästa? Den frågvise unge mannen svarar, förstås, att det var samariern.

Och, där står vi med Jesu omvända fråga, vems nästa är du? Inte ”vem är min nästa?” utan istället ”Vems nästa är JAG?”. Som Ragne påpekade så försvinner därmed välgörenhetsaspekten ur berättelsen. Det är inte länge fråga om att jag i min stora godhet sträcker mig ned mot min nästa och ger hjälp. Istället ser jag på min omgivning ur en jämlik och medmänsklig position – vems nästa är jag?

Den här söndagen kallas för Kristi Förklaringsdag. Ordet förklaring har i modern svenska närmast en rationell och nästan mekanisk konnotation. Men ”förklaring” kan också betyda att upplysa, något kan ses i ett ”förklarat ljus”. Naturligtvis är det samma grund för båda betydelserna – att förstå – men när texterna och predikningarna idag talar om Jesus som förhärligad så är det snarast förklaringens ljus som är i centrum.

Att Jesus tillsammans med några lärljungar går upp på ett berg, där får se Jesus tillsammans med Gamla Testamentets profeter och får höra Guds röst tala om att ”detta är min älskade son, lyssna på honom” blir för mig en påminnelse om att alla behöver stunder av kontemplation och nyorientering.

För mig blir historien (profeterna från GT) det som lyser upp det nutida (Jesus och lärljungarna) mot bakgrund av den skaparkraft som Gud utgör (rösten i molnet).

Det är inte fel att stanna kvar på berget, det är inte fel att söka sanningen i form av historia, nutid, relationer och Gud. Inte alls. Men, och det är viktigt, jag kan inte bygga mitt hus där som Petrus tänkte sig. Min uppgift som lärljunge är att komma ned från berget och använda mina kunskaper.

En liknelse som passar min livsstil är hur det fungerar när jag är ute och går i skogen på sommaren. Ibland är ormbunkarna och granplantorna så höga att jag inte ser riktigt vartåt jag skall skall. Då behöver jag gå upp på ett ”berg” för att få lite överblick, se var solen är, var skogskanten ligger och därmed åt vilket väderstreck jag skall gå. Därefter kliver jag ned från berget och vandrar vidare mot mitt mål – men nu med en inre kompass som ställts in på rätt väderstreck.

Så kan det få vara med Kristi Förklaringsdag. Låt oss stanna på berget en stund, ta en kopp kaffe eller lite saft, tänka till lite, se sig om, förhålla mitt jag till det som är runtomkring. Tids nog är vardagen här med den fortsatta vandringen.

I någon mening bär det mig emot att driva debatten om församlingsmedlemskap vidare eftersom det så lätt blir konflikter, och det mellan människor som delar tron på en uppstånden Jesus Kristus. Men jag känner att jag inte kan tiga eftersom jag tror att delar av den svenska frikyrkligheten (den traditionella frikyrkan) är på väg mot en människosyn som mitt hjärta reagerar emot.

Stefan Swärd, som är ordförande i Evangeliska frikyrkan (EFK) med ca 30 000 medlemmar och fler än 300 församlingar, skriver på sin blogg den 26 april att:

Jag är ordförande i den bostadsrättsförening där jag bor. Vi har skrivit ett omfattande dokument med krav och regler som medlemmarna i vår förening ska följa. Om man bryter mot någon av reglerna kommer jag som ordförande och pratar med personen ifråga och föreslår en lösning på problemet. Om personen inte rättar sig efter våra krav skickar vi en rättelseanmodan via vår advokat, hjälper inte det blir man vräkt. Och man får dokumentet med ordningsregler och krav innan man flyttar in i bostadsrättsföreningen så att alla vet vad som gäller. Reglerna och kraven är till för att skapa en harmonisk boendemiljö så att grannarna inte stör varandra.

Så detta med villkor för att delta i en gemenskap är inget konstigt, det gäller på alla livets områden. Och där är jag väldigt kritisk mot de slappa strukturer som har utvecklats efterhand i frikyrkovärlden, ett passivt medlemskap utan någon överlåtelse och engagemang, är tvärtemot alla organisationsprinciper vi har i samhället, och det är dessutom tvärtemot Bibelns församlingssyn.

Han skriver vidare den 28 april att han varit på gudstjänst och lyssnat på:

”…pastor Bill Johnson från California. Oerhört inspirerande. Han talade om att vi ska göra Jesu gärningar, och att vi kan få kraften att göra samma saker som Jesus, bota de sjuka, befria de fångna, han strök under betydelsen av mirakler för att det ska bli genombrott för Guds rike.”

I flera bloggposter talar Swärd också om behovet av socialt engagemang och att komma ut ur ”inlåsningen” i kyrkan liksom förklenande om ”internkyrkliga debatter”.

Vad Swärd hela tiden gör i sitt skrivande är att han blandar samman begrepp som församling, kyrka, kristenhet och kristet liv.

Ett församlingsmedlemskap är en identitet och en lojalitet, inte ett intresse eller en förening som gemensamt förvaltar ett materiellt värde. Bibeln har ingen ”församlingssyn”. Paulus har kanske en, metodismen har en och baptismen en. Församlingssyner är gestalningar av Kristi kropp i olika tider och inom olika traditioner.

Stefan Swärd och alla dem som delar hans syn på medlemskap bör skilja på Kristi kropp på jorden från de organisationstraditioner som förvaltas av olika samfund och kyrkor. Swärd bör också skilja på den kristne i samhället och församlingen som gemenskap. I församlingen får den kristne undervisning, hopp och gemenskap med andra troende. Ibland är det också en poäng att församlingen kollektivt bedriver social verksamhet. Men, i det svenska samhälle där välfärden är solidarisk och gemensam och i huvudsak ombesörjs av det offentliga är den enskilde kristnes eget liv den allra viktigaste kuggen.

När Stefan Swärd talar om att göra ”mirakler” för att det skall bli genombrott för Guds rike blir jag ledsen. Samma sak med att vi kristna skall bota sjuka och ”befria fångna” (om Swärd inte menar radikala aktioner mot fängelser). Ser inte Swärd alla troende människor som med brinnande ljus i sina hjärtan lever ut sin tro? Varför tycker Swärd att vi skall helbrägdagöra människor i kyrkan när Gud gett oss ett förstånd som gör att en läkare kan bota?

De som ser på människan som Swärd gör undervärderar inte bara Gud själv, utan också alla de människor som i alla upptänkliga situationer lever ut sin kristna tro. Visst finns det individer som är mer än rimligt passiva, men är inte jagandet efter allt större mirakel, allt fler mötesbesökare och allt mer verksamhet ett tecken på att man inte litar på Gud?

Jesus grundade ingen kyrka, han hade ingen församlingssyn och han satte inte upp några regler för medlemskap. Jesus frälste världen från sin egen inneboende destruktivitet, återupprättade världen och gav möjlighet för varje människa att leva sitt liv i skyddet av Guds nåd.

Församlingsmedlemskap är lojalitet. Jag älskar min församling eftersom den är min kristna mikrogemenskap och det mänskliga uttrycket för Kristi kropp på jorden, tillsammans med hundratusentals andra liknande församlingar. Jag är en del av min församling oavsett hur ofta jag är i själva kyrkan. Jag bär församlingen inom mig. Och det är i församlingsgemenskapen jag söker styrka och hopp i det arbete Gud kallar mig till. Det är Gud som verkar, inte församlingen och inte jag.

Men det var mig personligen Jesus frälste på korset, han ordnade inte en rabattkupong till St Jakobs metodistförsamling. Det var mitt personliga liv han förändrade och det är där min kristna tro tar kropp.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon människas vilja, utan av Gud. (Joh 1:12-13)

Jag hör Choralernas ”Befriad”. Kan inte låta bli att sjunga denna text högt för mig själv efter att ha läst Evangeliska frikyrkans ordförande Stefan Swärds senaste bloggpost om församlingsmedlemskap. När musikalen ”Befriad” hade premiär 1973 gjorde den ett helt outplånligt avtryck i mitt kristna liv. Vinylskivan har följt mig på slingriga vägar och notböckerna har jag skaffat på senare år. För mig är detta Kristus i ett nötskal.

I tidningen Dagen och på andra sajter och bloggar har det uppstått en debatt om medlemskap i en kristen församling mot bakgrund av att Saronförsamlingen i Göteborg (som är Evangeliska Frikyrkans största församling) säger sig välkomna homosexuella som medlemmar – om än ej på förtroendeposter.

Stefan Swärd föreslår nu ett graderat medlemskap i tre nivåer där biljetten till uppgradering är graden av närvaro, verksamhet och ledarskapsutbildning. Detta tänkande återfinns enligt uppgift redan i en pingstförsamling i Malmö.

För mig kan det aldrig finnas någon annan väg till Kristi kyrka – och då menar jag vare sig byggnaden eller ett särskilt samfund – än trons väg. ”Åt alla dem” skriver Johannes ovan, ”som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”. Han sa inte ”åt dem som jobbade särskilt mycket” eller ”åt dem som hade en viss sexuell läggning” eller ”åt dem som hade gått ledarskapskurser”. Han sa ALLA, åt ALLA dem som tog emot Jesus, som tror på hans namn och blir födda på nytt gavs rätten att bli Guds barn. Dop och bekännelse är tecken i den mänskliga i tiden och rummet för den omvändelsen och därför medlemsgrundande i kristna samfund och kyrkor.

Menar Stefan Swärd att medlemskapet i en kristen församling är något slags föreningsmedlemskap ungefär som i en fackförening eller idrottsförening? Att det alltså är en slags verksamhet att vara kristen? Om man tar honom på orden så kommer en mängd kristna människor att ställas utanför de församlingar som Swärd vill skapa ety de inte är tillräckligt aktiva, inte har gått coachutbildningar (kan någon göra något utan s k  coach numera?) eller inte går tillräckligt ofta till kyrkan. Snart begär väl Swärd husförhören tillbaka.

Den stora kristna kyrkan består av alla oss som bekänner oss som efterföljare till Jesus Kristus. Av alla oss som tagit emot befrielsen och försoningen som Jesus gav med sin död och uppståndelse. Vi organiserar oss i olika samfund och kyrkor eftersom vi som individer är olika och har fått med oss olika traditioner.

Att sätta upp andra villkor för medlemskap i något av dessa samfund och kyrkor än de villkor Jesus satt upp för rätten av bli Guds barn är att inkräkta på Jesu försoningsdöd. ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och sonens namn och lär dem att hålla alla de bud jag gett er” så säger Jesus enligt Matteus evangelium kapitel 28, versarna 19-20.

Och vilka bud är det? Jo,säger Jesus ”mitt bud är att ni skall älska varandra” (Johannes 15:12). På ett annat ställe säger Jesus att det viktigaste budet är att älska Herren din Gud av hela din själ och ditt förstånd och din nästa som dig själv (Mark 22:37-39). Jag ser inte att det står något om coaching eller aktivitet…

Nej, Stefan Swärd och EFK verkar på väg någon annanstans än dit Jesus gick – jag beklagar detta djupt, både personligt och utifrån en kristen ekumenisk synpunkt.

- Jag skall  bli ensamstående mamma. Ingen man skall få bestämma över mig.

Så sade en mycket ung kvinna som intervjuades av SR/P1 för några dagar sedan i samband med ett reportage om gängvåld i förorten.

Flera unga kvinnor som bodde i en förort till Stockholm uttryckte sitt avståndstagande för de män – bröder, fäder, kamrater och pojkvänner – som de hade sett passera förbi i egna och andras familjer. För dem var män genomgående personer som svek, slogs, hotade och kommenderade. De vet nog inte mycket om alla de problem som de kommer att möta som ensamstående mammor – ekonomiskt, juridiskt, hälsa och fysik, bundenhet, ansvar och utsatthet. Det här var inga medelålders medelklasskvinnor som som inte funnit en partner men inte ville avstå från familj. Det var tonårskvinnor i en socialt fattig och utsatt miljö som tog avstånd från sociala mönster som de själva vuxit upp med.

I SvT-programmet ”Debatt” igår diskuterades fotbollsvåld under 25 minuter. Alla talare utom en var män, och hon hade en replik. Hon ville ha hårdare straff för supportrar som bråkar. Allra, allra sist läste bisittaren Axel upp ett SMS som frågade varför ingen pratat om manlighet på hela tiden. Det undrade jag också. För fotbollsvåld och våldskultur kring fotboll handlar om manlighet och mansideal.

Sverige är, mellan tummen och pekfingret, världens mest jämställda land. Barn har det i Sverige, enligt FN, bäst i världen. Men inget av detta tycks ha förmått i grunden utrota det destruktiva mansideal som vägleder allt från giriga direktörer till gängledare och fotbollshuliganer. Mansforskning är en växande genre, men diskussionen om män och manlighet har väldigt svårt att nå utanför akademin och intellektuella skikt. Kvinnofrågor i vid mening diskuteras idag vid kaffebord, på teater, på seminarier, i TV och kön på Coop. Men sällan eller aldrig hör jag sådana spontana samtal kring manlighet.

Ändå vet vi att det är män som står för majoriteten av allt våld, kriminalitet, skadegörelse, missbruk, hot, förtryck och destruktivitet. Om det hade varit någon annan väl avgränsad grupp (blåögda, blonda eller plattfotade) som stått för samma proportion av kostsamma och resurskrävande våldsbeteenden som män gör så är jag övertygad om att det vidtagits kraftfulla åtgärdar för att förändra saken.

Vi vet att kvinnor dominerar på universitet och högskolor eftersom de klarar sig bättre i skolan (alla flickor jfrt med alla pojkar) och vi vet att det är kvinnor som flyttar till städerna, är mer förändringsbenägna och bryter upp ur destruktiva förhållanden. Vad gör vi med männen? Och kanske den allra viktigaste frågan, vad gör ni män med era manliga kamrater?

Jag tror att bara män kan nå andra män, åtminstone i ett första steg. Tycker ni att det är omanligt att prata mansideal med varandra? För mig symboliseras manlighet av Jesus som gråter över ett Jerusalem som inte förstår vägen till fred, som inte låter sig avbrytas när han pratar med barnen, som rider på en åsna istället för på en ståtlig hingst och som i tystnad tar emot 39 piskrapp eftersom han vet att det är konsekvensen av Guds plan.

För mig personligen har Getsemanestunden i Jesu liv varit en av de mest kraftfulla berättelserna i evangelierna. Kanske är det Jesu kamp där i trädgården, när han vädjar till Gud att låta honom slippa den förnedring och det outsägliga lidande som väntar honom, som bibehållit min Gudstro. När min smärta var som störst, när jag inte ville leva längre, när jag mötte döden som en befriare, då tänkte jag på Jesus i Getsemane,  och jag fann kraft i att han varit där. Inte på platsen, utan i min ångest. Ingen annan i min omgivning kunde förstå det jag kände, men Jesus hade varit där.

Ibland ser jag på min porslinsblomma, som jag ärvde från en kvinna som dog i cancer för mer än 30 år sedan. Den blommar varje sommar, och jag har tagit mängder av sticklingar från den. Så är det med Gud. Han släpper aldrig taget. Jag släppte, jag föll fritt, men han släppte aldrig. Kombinationen av Jesu egna erfarenheter av mänsklig ångest och Guds bastanta grepp har hållit mig upprätt när det varit som tyngst.

Jonas Gardell skriver i sin rättmätigt hyllade bok ”Om Jesus” att han trots allt inte kan tycka att  Jesus måste dö, att Guds förlåtelse och kärlek ju fanns där hela tiden oavsett Jesu död. Jag förstår precis vad han menar. Och, för Gardell liksom för mig är uppståndelsen beviset på livets kraft och förlåtelsens vidd. Gardell för vidare ett frikyrkligt frigörande budskap som jag själv fick höra under barn- och ungdomsåren. De saker han för fram är desamma som de jag tagit fasta på och jag känner mig nästan återförd till 1970-talets radikala strömningar när maken läser högt ur boken för mig. Det andra, det mörka och dömande,  minns vi nog båda också. Men det har vi valt bort, i kraft av vår egen relation till Gud.

Men, för mig personligen, ser jag det så att Jesus ”måste” dö eftersom han enligt Guds plan skulle dela våra mänskliga liv helt och hållet. Fången som ligger fastspänd på dödsbritsen i Texas kan veta att hans frälsare, så Gud han var, genomlidit denna den yttersta plåga någon av kvinna född kan genomlida. Kvinnan som förlorat sitt barn kan se på Maria och Jesus och veta att där finns sådan erfarenhet förmedlad, inte heller denna smärta förskonade Gud sig själv. För mig är Jesu död på korset inte bara det yttersta kärleksbeviset (att dö för sina ovänner) utan också den yttersta av alla mänskliga erfarenheter. En erfarenhet som ingen annan återvänt ifrån. Smärtan försvinner inte därför att den är delad, men trösten från den som själv varit med har en annan kraft än annan tröst. Mig har den trösten hållit vid liv: Jesus var med mig i mitt Getsemane.

Ingen annan Gud har sår. Därför måste Jesus dö. För mig.

Och idag möter den uppståndne de båda vandrarna på väg till Emmaus. Låt oss öppna ögonen och se honom, hel och hållen och levande.