Enligt SvT Rapport idag (15/12 2009) önskar den islamiska föreningen som driver moskén i Fittja (utanför Stockholm) att få ha böneutrop från minareten vid moskén. Med tanke på alla de ljud som redan återfinns särskilt i storstadsområdena kan man känna sig tveksam, men det är helt orimligt att inte bevilja en önskan om det handlar om att t ex ha utrop till fredagsbönen en gång i veckan. Våra kyrkor ringer i allmänhet strax före klockan elva på söndagarna och ringer då in till gudstjänst. Vare sig kyrkor eller moskér kan få höras vid alla tider på dygnet och alla dagar i veckan, men här bör kommunen försöka tänka utifrån religionsfrihetsmodellen.

Centralt i en sekulär stat är att alla religioner antingen behandlas neutralt eller religioner främjas på likvärdiga villkor. Religionsfriheten är en rättighet  som är inskriven i vår författning (Regeringsformen Kap 2, §1 punkt 6)och som till skillnad från andra friheter inte under några omständigheter får inskränkas. Religionsfriheten är också central i Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter. Det är svårt att hävda att vi har religionsfrihet om det är förbjudet av princip att offentligt kalla till vissa typer av religiösa sammankomster.

En sekulär stat bör, menar jag, främja ett religiöst mångfacetterat samhälle där vi möts i det offentliga rummet. Vi behöver inte nödvändigtvis mötas framför altaret, men gärna i det offentliga rummet. Ett rum som just nu är helt ockuperat av kommersialismen. Varför stå ut med att alla affärer är öppna i princip alla helgdagar eller att restauranger tar sig rätten att använda gemensamma utrymmen som rökrum och musikscener om vi inte samtidigt kan möta olika religiösa uttryck i vår gemensamma offentlighet? Har vi blivit så avtrubbade så att vi jämställer endast reklam, kommers och affärsidkande med ”samhälle” men glömmer att ”samhälle” också är folkrörelser, kyrkor, organisationer och ideella sammanslutningar?

Schweiz röstar idag, söndagen den Första Advent, om att förbjuda byggandet av minareter (böneutropstorn vid islamska moskéer). Resultaten tyder på att det blir ett förbud. Det är ett djupt sorgligt besked att det i ett land med gammal humanitär tradition nu finns majoritetsstöd för att inskränka möjligheterna för invånarna att fredligt utöva sin religion. De flesta av oss kristna skulle uppfatta ett förbud mot att bygga kyrkor med synliga klocktorn som en rejäl inskränkning i religionsfriheten. När beskedet också når oss just den Första Advent blir kollisionen mellan å ena sidan julbudskapets glädje och å andra sidan inskränktheten mot människor av annan tro extra hjärtskärande. Förbud, hat och fientlighet skapar marginalisering. Vi som ser islams närvaro i Europa som något både historiskt och politiskt naturligt hoppas istället på en öppen och alltmer europeiserad islam. En utveckling som också redan finns i de flesta europeiska länder.

Att leva tillsammans kräver en aktiv tolerans, inte en anpassningens acceptans. Vi som är troende borde vara de första att dra ut till religionsfrihetens försvar – oavsett om det innebär kritik och obehag. Vi måste inte mötas framför altaret (som en vän uttryckte det) om vi inte vill, men vill vi leva i fred med varandra i ett dynamiskt samhälle så krävs att vi möts åtminstone i det offentliga rummet.

Moskén och minareten på Medborgarplatsen i Stockholm skäms inte för sig. det skall inte Europas muslimer behöva göra heller.

Kan rekommendera Ann-Sofie Roalds alldeles nya bok ”Muslimer i nya samhällen” (Daidalos).

Så närmar det sig med predikan nästa söndag den 25 oktober klockan 11 i Göteborgs domkyrka under temat ”Att leva tillsammans”. Att leva tillsammans innebär också att leva med dem vars beteenden och livsstil vi inte gillar. Att leva tillsammans betyder inte att ”att gilla alla”, då vore saken knappast värd en predikan!

Vid lunchen igår på Chez Alexandre, alldeles runt hörnet där jag bor just nu, läste jag i Libération att debatten i Frankrike är stark kring förekomsten av heltäckande klädsel för kvinnor, s k niqab. Av en slump noterade jag att även ”Debatt” i SvT tog upp ämnet senare samma kväll. I SvT var diskussionen ganska antagonistisk och frågan om vem som hade  ”fel” och vem som hade ”problem” när en norm bröts kom upp ett flertal gånger. Det tycks finnas en stor skillnad mellan den franska debatten och den svenska – i Frankrike tar den muslimska kommuniteten själv ett mycket större ansvar för debatten än i Sverige. Franska muslimer är organiserade och har representanter på olika nivåer som uppfattas som auktoritativa, medan det i Sverige tycks vara enskilda kvinnor och en och annan imam som uttalar sig. Ibland uttalar sig dessa underförstått i islams namn, ibland bara som enskilda. Man bör dock hålla i minnet att religiös klädsel i franska allmänna skolor redan är förbjuden.

Le Conseil francais du culte musulman (CFCM) - motsvarar Sveriges Kristna Råd (SKR) eller Sveriges Muslimska Råd (SMR) men med starkare politisk riktning – tror inte på förbud utan på information, dialog och undervisning i syfte avråda kvinnor från att bära niqab. Ja, just det, avråda. CMCM menar att det inte finns något religiöst stöd i islam för den typ av klädsel som niqab representerar utan istället är det ett frivilligt val från var och en. Ordföranden i CMCM Mohammed Moussaoui betonar också att frågan om niqab har fått alldeles för stora proportioner då den typen av klädsel är ovanlig bland franska muslimer, ofta av nordafrikansk eller västafrikansk härkomst. Istället göder debatten islamofobin och CMCM vill se en utredning och analys av islamofobin i Frankrike.

När jag var 17 år dog en släkting, i mycket hög ålder och inte oväntat, och jag var genuint ledsen och nedstämd. Men jag minns också att jag hade en period när jag valde att gå sorgklädd, helt i svart trots sommaren, för att på något sätt uttrycka ett slags sorgens martyrskap. För min del var det ett omoget men fullt ut genomfört identitetsexperiment. Det kändes skönt att gömma mig bakom sorgkläderna, komma bort från valfriheten och individualiteten, få gå upp i något större och något som bröt normen. Efter några veckor försvann känslan och jag ville hellre återgå till mitt ”vanliga jag” igen. I en del avseenden tror jag att mina känslor vid detta tillfälle är embryot till vad som får människor att gå i kloster eller att bära niqab.

Som troende har jag ofta upplevt att det är de ”nyfrälsta” som är mest extrema i sin nya livsstil. För dem är det kristna livet något så annorlunda och nytt att detta måste få manifestera sig även fysiskt och praktiskt på ett synligt sätt. En del bad alltid morgonbön vid frukosten oavsett var de var, en del hade alltid bibeln i handen när de gick någonstans och andra började hälsa med ”Guds Frid!” istället för att säga ”Hej!”. För mig kändes det där påklistrat och tillgjort – jag behövde inte visa upp min tro – men, jag kan också förstå att den som tycker sig ha funnit livets mening också i sin glädje vill visa upp det.

Jag tror inte på förbud inom religionernas domän, religiösa sedvänjor och bruk måste växa in i och integreras med de samhällen där troende människor lever. Därför är det så viktigt att vi INTE skapar ett sekulärt samhälle utan istället ett pluralistiskt samhälle där vi ständigt möts och konfronteras. I annat fall lämnar vi fritt spelrum för extremister och fundamentalister att lägga beslag på tolkningen av ”religion”. En europeisk islam håller på att växa fram, låt oss underlätta för den genom att skapa ramar för svenska muslimer att ha en röst inåt den svenska maktapparaten. På samma gång bör vi förstärka och återupprätta de kanaler mellan kyrkorna och statsmakten som alltmer håller på att försvinna.

Som Chantal Mouffe så klokt påpekar i sin bok ”On the Political” så måste demokratin ge utrymme för antagonismen att övergå i agonism annars kommer antagonismen till utrryck som våld, frustration och revolt. I en pluralistisk demokrati finns det motståndare, men det finns inga fiender. Det är ett sätt att leva tillsammans. Och det tänker jag bygga in i min predikan på söndag.

Radion sände idag ingen gudstjänst klockan elva, istället fick jag höra en muslimsk kvinna tala om sin tro. Hon lät varm, uppfylld och engagerad. Men det var något i hennes berättelse om sin tro som skavde i mig. Hon återkom flera gånger till att motiven för tron var att hon skulle få sin belöning. I paradiset skulle hon få leva i den bästa delen om hon arbetade på sin karaktär, var vänlig mot andra, gjorde goda gärningar och inte var elak mot andra människor. 

Dagens texter handlar om ”Vägen till Livet”. Jesus säger ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6) Jag kan inte låta bli att tänka på de ord om den kristne Guden som jag hörde för många år sedan: ”Ingen annan Gud har sår”. En radikal kristen tro lyssnar uppmärksamt på andra troende människor, men som kristen kan jag aldrig komma förbi att min tro baserar sig på den nåd som Jesu död och uppståndelse innebär. Utan den vore vi utlämnade till att arbeta på vår frälsning och hoppas på att vi skall befinnas vara goda nog. Vårt leverne skulle då vara det som avgjorde Guds kärlek. Men en radikal kristen tro vet att det inte är så. I en radikal kristen tro är Guds oändliga villkorslösa kärlek grundbulten, och dess yttersta manifestation är just att någon annan dog i vårt ställe, någon annan tog på sig våra skulder och vår bortvändhet från Gud och varandra.

Vi lever redan det nya livet. Vi väntar inte på något paradis där vi skall belönas. Vi vill här och nu lära känna Jesu Kristi Kärlek och sprida den vidare, i den här världen. Det är denna världens människor som är så oändligt älskade av Gud att han valde en försoning genom att offra sin egen son. Vi lever här i tacksamhet över att det som måste göras redan är gjort, det är miraklet.

Ingen annan Gud har sår.