Kristallnatten. Så kallas den våldsvåg mot judiska företagare, synagogor och vanliga medborgare av judisk börd som inträffade natten mellan den 9 och 10 november 1938. Jag har på annan plats skrivit om murens fall i Berlin för 20 år sedan. Men världen är mer komplicerad än att vi kan se en händelse i taget, och därför vill jag påminna om det som föregick nazismens krigsmaskin och den diktatur som skulle komma att kasta skuggor långt in i vår tid.

Idag tycker vi alla att Tyskland är natuligt som det stora land det är. Men jag har stor förståelse för dem som skrämdes av återföreningen. Två gånger under 1900-talet var tyska maktanspråk orsaken till förödande krig, hela det europeiska integrationsarbetet startade som en väg att förhindra tysk revanschism och det amerikanska inflytandet i Europa är frukten av försöken att utplåna diktaturens spår. Det hindrar inte att jag välkomnade återföreningen, särskilt efter att ha upplevt gränstrakterna på 1980-talet.

Men diktaturer och förtryck har vare sig nationella eller ideologiska särmärken. Förtryck kan utövas i nästan vilket namn som helst. Diktaturen spirar i hjärtan som saknar medkänsla, som sluter sig mot omvärlden och som tror sig om att ha förstått allt, sett ljuset eller skådat sanningen.

Jag brukade säga till min son när han var yngre, att han skulle ”akta sig för män med visioner”. Jag ser bara män bland diktatorerna och jag ser i varje diktatur ett särskilt förtryck riktat mot kvinnor. Jag drar öronen åt mig när jag hör människor trosvisst uttala sig om att saker och ting ”är si eller så” och när de fortsätter med att berätta om det idealsamhälle de ser framför sig bara ”det eller det” inträffar. Kanske fick jag en rejäl vaccination mot fundamentalism och fanatism i min ungdom, men det jag vill varna för en dag som denna är alla former av ensidighet och trångsynthet med rötter i en inskränkt personlig värld där endast det som jag själv tycker är ”normalt” också är acceptabelt.

Sök inte nationella, ideologiska eller religiösa kategorier i jakten på förtrycket, låt oss istället se oss i spegeln och varje dag säga att ”inte heller idag tänker jag låta trångsyntheten ta komplikationens plats”.

Igår när jag kom ned i tvättstugan hade föregående granne inte plockat ned sin tvätt. Jag lät den hänga, men när jag själv behövde tumlare och torkrum var jag ju tvungen att plocka ned tvätten. När jag stod där så tänkte jag på hur lite omsorg vi ofta lägger på detaljerna i tillvaron. Själv hystade jag bara ned grannens kläder i tvättkorgarna, och vederbörande hade inte heller själv hängt upp den med någon större omsorg. 

Ikväll skall jag gå till kyrkogården och lägga ett kors och tända ett ljus på min mormor och morfars grav. Alla helgons dag är en dag att minnas de döda, men också att tänka på sina förebilder i livet.

Mormor hade ett yrkesliv som bagerska och biträde i en livsmedelsaffär och morfar var parkarbetare i Göteborg. Jag minns hur han på våren stolt brukade påpeka att vi borde gå till Liseberg för att titta på planteringarna. Han hade varit med om att sätta dem, varenda pensée och krokus. Fortfarande vill jag alltid se blommorna på Liseberg varje vår. Mormor kunde ägna 2-3 dagar åt att baka, en hel dag åt tvätten eller lägga lutfisken i blöt på Anna-dagen (9 dec) så att den var lagom till julafton. Morfar höll på bland bikuporna, han pratade med sina bin, och han visste exakt när potatisen måste kupas.

Trots morfars ibland naiva optimism, och ibland något vidlyftiga idéer om vad som kunde åstadkommas om man bara tog i, så fanns det en sådan omsorg i allt de gjorde. Mormor lät saker och ting ta tid, trots att hon hade så oerhört mycket att göra och först efter det att barnen flyttat hemifrån fick tillgång till moderniteter i hemmet.

Med all vår teknologi, all vår planering och allt underlättande av hemarbetet så tjatas det ändå varje dag om ”köksbordet” och ”livspusslet”. Morfar och mormor hann nog ens aldrig tänka på sådant, men de hade omsorg om det som hade blivit dem givet. För mig blev det en tankeställare i tvättstugan. Om du och jag tänkte lite mindre på att köpa nya saker eller på att närmast ”konsumera” relationer och upplevelser och lite mer på omsorgen i det vi gjorde i det vardagsliv som inte alls utspelar vid köksbordet längre – då kanske det där livspusslet lade sig alldeles själv.

Så här blev det talade ordet när jag fick möjlighet att gästpredika i Göteborgs Domkyrka 20:e söndagen efter Trefaldighet, 2009.

Temat för dagens predikan är ”Att leva tillsammans” och evangelietexten för 20 söndagen efter Trefaldighet har vi hört och den är alltså hämtad från Markus 3:31-35. Det är en liten kort text där Jesus får besök av ”sin mor och sina bröder” när han är mitt uppe i sin förkunnelse i sin hemstad. När de knackar på så säger han, troligen till de flestas förvåning, inte alls ”be dem komma in” utan istället retoriskt inför åhörarna ”vem är min mor och mina bröder?” och tillägger att alla de som gör Guds vilja är hans familj.

Hur kan han göra så? Jag tror vi bör se Jesu agerande som en form av vägran att underordna sig just den här i evangeliet beskrivna situationen och sammanhanget. Jesus är en människa av kött och blod, han är Marias äldste son. Men att i den patriarkala struktur som Palestina var då, gå in i rollen som äldste sonen i familjen, ge företräde åt sin familj och lämna sin roll som alla vanliga människors förkunnare, det hade varit att svika uppgiften som hela mänsklighetens försonare. Situationen blir en möjlighet för Jesus att vända sig mot oss som är här idag, det är oss han talar till och till hela mänskligheten och frågar retoriskt ”vem är min mor och mina bröder?”. Och den frågan betyder, givet sammanhanget i Palestina, ”för vilka människor är det jag som är en nästa, ens närmaste”? På samma sätt som Kains fråga ekat från Gamla Testamentet, när världshistoriens första brödrapar blev osams och Kain slog ihjäl Abel, och Kain på Guds fråga var Abel tagit vägen ställde frågan tillbaka ”skall jag ta vara på min broder” så tar Jesus vid och för frågan vidare, ”vem är min mor och mina bröder?” Jag tror att frågan ställs för att påvisa Jesu tillhörighet till hela mänskligheten, hans historiska sammanhang till trots.

Texten kan ses ur två perspektiv och jag tänker ta upp båda. För det första är texten en plädering för ett andligt syskonskap vid sidan av, eller t o m ibland i motsättning till, de hierarkiska, biologiska, ärftliga och materiella familjebanden som präglar våra samhällen. För det andra är det en radikal appell om att leva tillsammans i Guds vilja, och bortse från så mycket som är olika och udda hos oss var och en.

Den första tolkningen, nämligen pläderingen för syskonskap finns också i det sätt som lärljungarna levde efter Jesu himmelsfärd och budskapet om gemenskap mellan kristna genomsyrar stora delar av det Nya Testamentet. Men jag skulle också vilja sätta pläderingen för syskonskap i vår tid genom att tala om bejakandet av familjen. Det verkar ju lite märkligt med tanke på att Jesus tycks förneka familjen! Min poäng är dock att Jesus tycks bejaka en gemenskap som grundar sig på kärlek och Gudsgemenskap före biologiska band. För mig innebär det att allt tal om kärnfamilj och man/kvinna är främmande för Jesus. Jesus säger inte ”jag har ingen familj” utan han säger positivt att ”det här” och ser sig om på dem omkring honom ”det här är min mor och mina bröder”. Jag tolkar texten som en plädering för en familjesyn som inbegriper gemenskaper som lever som familj, alldeles oavsett de formella banden. Den avgörande frågan är inte vilken biologisk relation vi står till varann i familjen, den avgörande frågan är om vi gör Guds vilja!

Jesus bejakar familjen i den här texten. Det kan ju se ut som om han förnekar sin egen familj, men jag läser det som en plädering för en familj som innefattar oss alla i ett andligt syskonskap. Det är en stor glädje att just idag också kunna säga att kyrkan bejakar familjen och familjernas mångfald, då Svenska Kyrkan inom några dagar kommer att viga alla par som vill ha Guds välsignelse över sitt äktenskap. Med ledning av den här texten menar jag att vi också bör bejaka och se positivt på familjebildningar som inte alltid ser ut precis som vi är mest vana vid. Familjer idag kan bestå av så mycket mer än biologiska föräldrar och deras biologiska barn. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, makalösa familjer och singlar som själva valt sin livsstil är alla varianter av familjer som ryms inom ett andligt syskonskap. Den som gör Guds vilja är inbjuden som en del i Jesu stora familj och släkt, hur skulle då vi som människor kunna särskilja familjer beroende på politiska och formella ordningar?

För Jesus är inte det biologiska släktskapet relevant, det är gemenskapen i en familj som är det centrala. I en familj har man en naturlig tillhörighet, man hör hemma där och – vilket jag tror är centralt – den tillhörigheten är evig och icke-uppsägningsbar. I en tid av avtal, upphandlingar och kontrakt erbjuder familjen en tillhörighet från födseln och ända till dödens stund, omöjligt att frånträda. Så är det att vara familj, på gott och ont. Och det är den gemenskapen Jesus välkomnar oss till, en slags andlig ödesgemenskap.

I det andra perspektivet av texten finns en radikal appell om att verkligen leva tillsammans. När Jesus får frågan om han inte skall avbryta för att träffa sin mor och sina bröder är han mitt uppe i sin förkunnelse. Strax dessförinnan har han pekat ut sina lärljungar. Han väljer att inför de människor som finns där retoriskt ställa frågan om vem som är hans mor och hans bröder. Och han pekar också ut dem som är där som just hans mor och hans bröder, i bildlig mening. Jag vet inte exakt vilka människor som befann sig framför och runt Jesus vid det här tillfället, men han var ”hemma” enligt texten och sin vana trogen talade han antagligen till vanliga Palestinska Svenssons, men några av de skriftlärda som ansåg att han var besatt hade nog nyfiket stannat kvar. När Jesus talar om denna blandade grupp som sin familj följer också en förväntan om att kunna leva tillsammans. I en familj kan vi vara väldigt olika, men i familjen lär vi oss också att leva med varandras olikheter och ovanor. Vi slipas av, vi accepterar och ibland får vi helt enkelt bara lära oss tolerera det vi inte tycker om. Visst finns det gränser, men de är i allmänhet ganska vida, och bör så vara.

På samma sätt tycker jag att dagens evangelietext är en uppmaning och appell att verkligen leva tillsammans, inte att vi måste tycka om alla individer eller ens gilla vad de gör, men att ändå leva tillsammans som syskon, med tolerans för olikheterna. Det är först i en sådan gemenskap som det är möjligt att också kritisera och diskutera beteenden som vi inte tycker hör hemma där. Vi lyssnar, vi förstår varandras bevekelsegrunder och vi kommer varandra allt närmare ju längre tiden går. Och, i en familj hör man faktiskt ihop.

När Jesus får budskapet om att hans familj vill träffa honom är han mitt i sin gudomliga gärning. Om han gav sin biologiska familj privilegier när han talar med människorna så skulle han också tillerkänna att de familjära banden ger ett särskilt priviligierat förhållande till honom. Som förkunnare kan/vill han inte det, utan istället betonar han sin roll som Guds enfödde son, som den budbärare som skulle göra alla människor till del av Guds stora familj. I relationen till Jesus är vi alla jämlikar, ingen kan anse sig stå närmare än någon annan. Vi får alla vara en del av hans familj, med allt vad det innebär av tillhörighet, respekt och kärlek.

Nu tycker ni kanske att detta är förskräckligt gulligt alltihop. Men, är det verkligen det? Är det inte tvärtom extremt radikalt och nästan revolutionärt? Jesus uppmanar oss att gå utanför den så omhuldade kärnfamiljen, öppna famnen för den andre, och att tänka bort ärftliga, biologiska och familjära band till förmån för sociala och andliga gemenskaper. Vad skulle detta få för betydelse för ditt och mitt agerande i relation till grannens barn som far illa? Vad betyder det för vårt agerande när en svensk medborgare orättfärdigt fängslas i ett annat land för sina åsikters skull? Vad innebär Jesu ord för vårt agerande gentemot de ensamma flyktingbarn som sitter inlåsta på förläggningar i vårt land när ingen kommun vill ta emot dem?

Jag är verkligen ingen hjälte i dessa sammanhang, men när var och en av oss gör en liten sak som följer av tanken på det utvidgade familjeansvaret för varandra då kommer världen att förändras. Varje handling får konsekvenser, onda som goda.

Att ensam orka bära detta ansvar är inte enkelt. Och det är ingen som förväntar sig heller. Jesus Kristus har lovat vara med oss, han har sänt sin Ande till oss för att inspirera oss och upplysa oss, genom vårt eget förnuft, så att vi gemensamt hittar den rätta vägen. Vi har en Gud som är större än varje hinder vi möter och jag skulle vilja avsluta den här predikan med att läsa en psalmtext från ett av de nyare tilläggen till Psalmboken. Texten är skriven av Christina Lövendahl och betonar gemenskapen med en Gud som är både Gud och en av oss. En gemenskap med en Gud som är livsnödvändig för vår förmåga att leva tillsammans.

Det är tre verser och den låter så här:

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör

 

Efter mycket funderande så kommer jag att inleda predikan på söndag den 25 oktober över texten från Markus 3:31-35 med en liten översikt över hur situationen överhuvudtaget kom till stånd. Jesus får ju besök mitt i sin förkunnelse, det är hans mor och hans bröder som vill träffa honom. Men han ger inte dem självklart företräde utan ställer istället den retoriska frågan, ”vem är min mor och mina bröder?”.

Hur kan han göra detta? Jag tror vi bör se det som en form av vägran att underordna sig situationen och sammanhanget. Jesus är en människa av kött och blod, men att i den patriarkala struktur som Palestina var då gå in i rollen som äldste sonen i familjen, ge företräde åt sin familj och lämna sin roll som förkunnare, det hade varit att svika rollen som hela mänsklighetens försonare. Situationen blir en möjlighet för Jesus att vända sig mot oss, mot hela mänskligheten och fråga retoriskt ”vem är min mor och mina bröder?”. Och den frågan betyder, givet sammanhanget i Palestina, ”för vilka människor är det som jag är en nästa”? På samma sätt som frågan från Kain ”skall jag ta vara på min broder” har ekat genom världshistorien så tar Jesus vid och för frågan vidare, ”vem är min mor och mina bröder?”. Frågan ställs för att påvisa Jesu tillhörighet till hela mänskligheten, hans historiska sammanhang till trots.

Efter denna inledande diskussion är det två saker jag vill ta upp – dels frågan om familjen, dels frågan om att leva tillsammans.

Jesus bejakar familjen i den här texten. Det kan ju se ut som om han förnekar sin egen familj, men jag läser det som en plädering för en familj som innefattar oss alla i ett andligt syskonskap. Det är en stor glädje att idag kunna säga att också kyrkan bejakar familjen, familjernas mångfald, då Svenska Kyrkan inom några dagar kommer att viga alla par som vill ha Guds välsignelse över sitt äktenskap. Med ledning av den här texten menar jag att vi också skall bejaka och se positivt på familjebildningar som inte alltid ser ut precis som vi är mest vana vid. Familjer idag kan bestå av så mycket mer än biologiska föräldrar och deras biologiska barn. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, makalösa familjer och singlar som själva valt sin livsstil är alla familjer som ryms inom ett andligt syskonskap. Den som gör Guds vilja är inbjuden som en del i Jesu familj och släkt, hur skulle då vi som människor kunna åtskilja familjer beroende på politiska och formella ordningar? För Jesus är inte det biologiska släktskapet relevant, det är gemenskapen i en familj som är det centrala. Kyrkan är en gemenskap av troende, och familjerna får vara en del i den gemenskapen alldeles oavsett hur ”normala” eller ”onormala” de är givet en samhällelig norm.

När Jesus får frågan om han inte skall avbryta för att träffa sin mor och sina bröder är han mitt uppe i förkunnelse. Han väljer att inför de människor som finns där retoriskt ställa frågan om vem som är hans mor och hans bröder. Och han pekar också ut dem som är där som just hans mor och hans bröder, i bildlig mening. Jag vet inte exakt vilka människor som befann sig framför och runt Jesus vid det här tillfället, men han var ”hemma” enligt texten och sin vana trogen talade han antagligen till vanliga Palestinska Svenssons, men några av de skriftlärda som ansåg att han var besatt hade nog stannat kvar. När Jesus talar om denna blandade grupp som sin familj följer också en förväntan om att kunna leva tillsammans. I en familj kan vi vara väldigt olika, men i familjen lär vi oss också att leva med varandras olikheter och ovanor. Vi slipas av, vi accepterar och ibland får vi helt enkelt bara lära oss tolerera det vi inte tycker om. Visst finns det gränser, men de är i allmänhet ganska vida, och bör så vara.

På samma sätt tycker jag att dagens evangelietext är en uppmaning att verkligen leva tillsammans, inte att vi måste tycka om alla individdr eller ens gilla vad de gör, men att ändå leva tillsammans som syskon, med tolerans för olikheterna. Det är först i en sådan gemenskap som det är möjligt att också kritisera och diskutera beteenden som vi inte tycker hör hemma där. Vi slipas av, vi förstår varandras bevekelsegrunder och vi kommer varandra allt närmare ju längre tiden går. Och, i en familj hör man ihop. Det går liksom inte att säga upp ”familjeskapet”, det är en slags ödesgemenskap. På samma sätt är kyrkan som Jesu efterföljare en andlig ödesgemenskap, vi tillhör varandra och delar alla samma öde och samma förutsättningar från första början.

Nu tycker ni kanske att detta är förskräckligt gulligt alltihop. Men, är det verkligen det? Är det inte tvärtom extremt radikalt och nästan revolutionärt? Jesus uppmanar oss att gå utanför den så omhuldade kärnfamiljen, öppna famnen för den andre, och att tänka bort ärftliga, biologiska och familjära band till förmån för sociala och andliga gemenskaper. Vad skulle detta få för betydelse för ditt och mitt agerande i relation till grannens barn som far illa? Vad betyder det för vårt agerande när en svensk medborgare orättfärdigt fängslas i ett annat land för sina åsikters skull? Vad innebär Jesu ord för vårt agerande gentemot de ensamma flyktingbarn som sitter inlåsta på förläggningar i vårt land när ingen kommun vill ta emot dem?

Jag är verkligen ingen hjälte i dessa sammanhang, men när var och en av oss gör en liten sak som följer av tanken på det utvidgade familjeansvaret för varandra då kommer världen att förändras. Kom ihåg att varje handling får konsekvenser, onda som goda.

Välkommen till Göteborgs Domkyrka på söndag kl 11.00!

Så närmar det sig med predikan nästa söndag den 25 oktober klockan 11 i Göteborgs domkyrka under temat ”Att leva tillsammans”. Att leva tillsammans innebär också att leva med dem vars beteenden och livsstil vi inte gillar. Att leva tillsammans betyder inte att ”att gilla alla”, då vore saken knappast värd en predikan!

Vid lunchen igår på Chez Alexandre, alldeles runt hörnet där jag bor just nu, läste jag i Libération att debatten i Frankrike är stark kring förekomsten av heltäckande klädsel för kvinnor, s k niqab. Av en slump noterade jag att även ”Debatt” i SvT tog upp ämnet senare samma kväll. I SvT var diskussionen ganska antagonistisk och frågan om vem som hade  ”fel” och vem som hade ”problem” när en norm bröts kom upp ett flertal gånger. Det tycks finnas en stor skillnad mellan den franska debatten och den svenska – i Frankrike tar den muslimska kommuniteten själv ett mycket större ansvar för debatten än i Sverige. Franska muslimer är organiserade och har representanter på olika nivåer som uppfattas som auktoritativa, medan det i Sverige tycks vara enskilda kvinnor och en och annan imam som uttalar sig. Ibland uttalar sig dessa underförstått i islams namn, ibland bara som enskilda. Man bör dock hålla i minnet att religiös klädsel i franska allmänna skolor redan är förbjuden.

Le Conseil francais du culte musulman (CFCM) - motsvarar Sveriges Kristna Råd (SKR) eller Sveriges Muslimska Råd (SMR) men med starkare politisk riktning – tror inte på förbud utan på information, dialog och undervisning i syfte avråda kvinnor från att bära niqab. Ja, just det, avråda. CMCM menar att det inte finns något religiöst stöd i islam för den typ av klädsel som niqab representerar utan istället är det ett frivilligt val från var och en. Ordföranden i CMCM Mohammed Moussaoui betonar också att frågan om niqab har fått alldeles för stora proportioner då den typen av klädsel är ovanlig bland franska muslimer, ofta av nordafrikansk eller västafrikansk härkomst. Istället göder debatten islamofobin och CMCM vill se en utredning och analys av islamofobin i Frankrike.

När jag var 17 år dog en släkting, i mycket hög ålder och inte oväntat, och jag var genuint ledsen och nedstämd. Men jag minns också att jag hade en period när jag valde att gå sorgklädd, helt i svart trots sommaren, för att på något sätt uttrycka ett slags sorgens martyrskap. För min del var det ett omoget men fullt ut genomfört identitetsexperiment. Det kändes skönt att gömma mig bakom sorgkläderna, komma bort från valfriheten och individualiteten, få gå upp i något större och något som bröt normen. Efter några veckor försvann känslan och jag ville hellre återgå till mitt ”vanliga jag” igen. I en del avseenden tror jag att mina känslor vid detta tillfälle är embryot till vad som får människor att gå i kloster eller att bära niqab.

Som troende har jag ofta upplevt att det är de ”nyfrälsta” som är mest extrema i sin nya livsstil. För dem är det kristna livet något så annorlunda och nytt att detta måste få manifestera sig även fysiskt och praktiskt på ett synligt sätt. En del bad alltid morgonbön vid frukosten oavsett var de var, en del hade alltid bibeln i handen när de gick någonstans och andra började hälsa med ”Guds Frid!” istället för att säga ”Hej!”. För mig kändes det där påklistrat och tillgjort – jag behövde inte visa upp min tro – men, jag kan också förstå att den som tycker sig ha funnit livets mening också i sin glädje vill visa upp det.

Jag tror inte på förbud inom religionernas domän, religiösa sedvänjor och bruk måste växa in i och integreras med de samhällen där troende människor lever. Därför är det så viktigt att vi INTE skapar ett sekulärt samhälle utan istället ett pluralistiskt samhälle där vi ständigt möts och konfronteras. I annat fall lämnar vi fritt spelrum för extremister och fundamentalister att lägga beslag på tolkningen av ”religion”. En europeisk islam håller på att växa fram, låt oss underlätta för den genom att skapa ramar för svenska muslimer att ha en röst inåt den svenska maktapparaten. På samma gång bör vi förstärka och återupprätta de kanaler mellan kyrkorna och statsmakten som alltmer håller på att försvinna.

Som Chantal Mouffe så klokt påpekar i sin bok ”On the Political” så måste demokratin ge utrymme för antagonismen att övergå i agonism annars kommer antagonismen till utrryck som våld, frustration och revolt. I en pluralistisk demokrati finns det motståndare, men det finns inga fiender. Det är ett sätt att leva tillsammans. Och det tänker jag bygga in i min predikan på söndag.

Lars Ohly (v), Veronica Palm (s) och Lage Rahm (mp) är några av dem som gått med i Förbundet Humanisternas riksdagsnätverk.

Förbundet Humanisterna säger sig genom detta nätverk vilja verka för ”ett sekulärt samhälle”. Att staten är sekulär är för mig som kristen såväl önskvärt som självklart. Men att vårt ”samhälle” skall vara sekulärt anser jag vara inte bara en omöjlighet – om vi inte inför totalitära verktyg och diktatur à la Sovjet eller Kina – utan även en vedervärdighet. Vad Humanisterna vill är i så fall att vi kristna inte skall få utöva vår religion i samhället, inte synas och inte höras. Bort med alla kristna (och övriga religiösa) organisationer och verksamheter. Större delen av det civila samhället kommer att utrotas. Religionsfrihet brukar anses tillhöra demokratins grundläggande särdrag…

Förbundet Humanisterna anser också att ”politik och religion skall hållas isär”. Vad menas med det? Rimligen är jag i så fall  som kristen inte välkommen i ett politiskt parti. Min religiösa övertygelse om frihet, jämlikhet och broderskap är icke-legitim som grund för ett politiskt engagemang. Kyrkan skall sluta uttala sig i politiska frågor. Och vi skall ha biskopar som sysslar med hur deras utstyrsel bör se ut istället för upprop för en human flyktingpolitik. Uttalandet är löjligt okunnigt. Religion och politik hör ihop och har alltid hört ihop. Att kristna/muslimer/hinduer/asatroende inte skall kunna använda staten som ett verktyg är dock en demokratisk självklarhet och något helt annat än att ”religion och politik skall hållas isär”.

Jag tycker det är tragiskt att en begåvad person som Morgan Johansson visar upp en sådan – i bästa fall – naivitet. Att han sedan fått med sig flera andra goda politiska krafter är desto mer ledsamt. Är det den totala okunnigheten om religiösa frågor och religionens betydelse i vår samhällsutveckling som förblindat dessa normalt så kloka människor?

Jag förstår att många vill motverka religiösa krav på förbud, restriktioner och religiös trångsynthet. Men det sker inte genom att bunta ihop alla miljoner troende svenskar till en homogen reaktionär klump. Tvärtom vore det mer strategiskt att bejaka religionen som en samhällelig kraft med både progressiva och reaktionära konsekvenser. Och sedan ägna sig åt att motarbeta de sistnämnda.

(Jag antar att nätverket också anser att alla religiösa nätverk i riksdagen måste elimineras. Och alla interna religiösa nätverk i de egna partierna.  Sammanblandningen mellan religion och politik där är ju total. Att Humanisternas anti-religiösa livsåskådning också bör inräknas bland de försanthållanden som kallas religion tycks aldrig ha slagit dem.)

Svaret på frågan i rubriken är alltså ja om dessa riksdagsledamöter får bestämma. Och det är ju det de är där för att göra. Man undrar vilken demokratimodell dessa ledamöter skriver under på.

Om nästan precis tre veckor, den 25 oktober, skall jag predika i Domkyrkan i Göteborg. Jag är naturligtvis spänd och nervös, inte för att stå i predikstolen och prata (även om det rent fysiskt kan kännas lite darrigt) utan istället inför utmaningen att framföra ett budskap som slår an en sträng hos åhörarna.

Temat för den söndagen, den 20:e efter Trefaldighet, är ”Att leva tillsammans” Evangelietexten för den dagen är hämtad från Markus 3:31-35. Det är en liten kort text om att Jesus får besök av ”sin mor och sina bröder” när han är mitt uppe i sin förkunnelse. Troligen till de flestas förvåning säger han inte ”be dem komma in” utan istället ”vem är min mor och mina bröder?” och tillägger att alla de som gör Guds vilja är hans familj.

Texten kan tolkas dels som en stark plädering för kristet syskonskap i motsättning till den traditionella familjen, dels som ett avståndstagande hos Jesus själv från den jordiska och biologiska familjen.

Den första tolkningen: Pläderingen för syskonskap finns också i det sätt som lärljungarna levde även efter Jesu himmelsfärd (Apostlagärningarna redovisar detta) och budskapet om gemenskap mellan kristna genomsyrar stora delar av det Nya Testamentet. Men jag skulle också vilja sätta pläderingen för syskonskap i vår tid genom att tala om bejakandet av familjen. Det verkar ju lite märkligt med tanke på att Jesus tycks förneka familjen! Min poäng är dock att (utan att kunna grekisk grundtext) Jesus tycks bejaka en gemenskap som grundar sig på kärlek och Gudsgemenskap före biologiska band. För mig implicerar det att allt tal om kärnfamilj och man/kvinna är främmande för Jesus. Jesus säger inte ”jag har ingen familj” utan han säger positivt att ”det här” och ser på dem omkring honom ”är min mor och mina bröder”. Jag tolkar texten som en plädering för en familjesym som inbegriper variationer av små gemenskaper som lever som familj, alldeles oavsett de formella banden. Den avgörande frågan är inte vilken biologisk relation vi står till varann i familjen, den avgörande frågan är om vi gör Guds vilja!

Den andra tolkningen: När Jesus får budskapet om att hans familj vill träffa honom är han mitt i sin gudomliga gärning. Om han gav sin biologiska familj privilegier när han talar med människorna så skulle han också tillerkänna att de familjära banden ger ett särskilt priviligierat förhållande till honom. Som förkunnare kan/vill han inte det, utan istället betona sin roll som Guds enfödde son, som den budbärare som skulle göra alla människor till del av Guds stora familj. I relationen till Jesus är vi alla jämlikar, ingen kan anse sig stå närmare än någon annan. Vi får alla vara en del av hans familj, men allt vad det innebär av tillhörighet, respekt och kärlek.

Ungefär dit har mina förberedelser för predikan kommit, nu skall jag bottna i alla texterna, inklusive epistel och gammaltestamentlig text, samt också undersöka om man kan få veta mer om grundtexten avseende Markus 3:31-35.

En eller annan ytterligare post under arbetet kommer att dyka upp här. Kommentarer är välkomna!

Ibland talas det om hederskultur – och inte i några positiva termer. Det är fullt begripligt med tanke på att heder i Sverige numera förknippas med kvinnors sexualitet. Är det kanske ett tecken i tiden att heder inte signalerar ”hederlighet” eller ”ära” och ”hjältemod”? När jag läser om läggmatcherna som nu skall utredas av UEFA (Europeiska fotbollsförbundet) så tänker jag lite på det där med heder.

Är det inte tillräckligt fint att vinna? Är pengar i fickan viktigare än äran av att ha besegrat motståndaren i ärlig kamp?

Jag upplever att allt fler människor värderar pengar i sig själva – eller den lyx som signalerar att man har mycket pengar – snarare än framgången och meriten av att t ex ha vunnit en tävling. När pengar är viktigare än ära så blir också korruption en realitet.

Själv tycker jag att vi fått inflation i priser och utmärkelser, och alla skall kombineras med stora pengasummor. Polarpriset är ett exempel där en stor summa skall kompensera det faktum att priset inte har någon status. I Frankrike finns Goncourt-priset – för bästa prosabok på franska – och prissumman är 10 Euro. En mycket liten och symbolisk summa. Men äran att få utmärkelsen är enorm.

Summa summarum – kulten av pengar, rikedom och lyx är förstås ingen nyhet. Men jag upplever inte att den tidigare i så hög grad som nu överglänst hedern, äran och lyckan över att vinna, lyckas och övervinna svårigheter. När status stavas p-e-n-g-a-r då växer korruption och egoism. Och möjligheten för de obemedlade att finna hederliga vägar för att förändra sin sociala ställning minskar.

Söndagsmorgnar är bra tillfällen för eftertanke. Efter att ha följt debatten efter Göran Hägglunds (kd) debattartikel om ”verklighetens folk”, lite i repris med tanke på att han drog igång diskussionen redan i somras, måste jag säga att jag mest är irriterad – på Hägglunds egen fördomsfullhet. Göran Hägglund är socialminister och partiledare och skriver på debatt av oro för ”verklighetens folk” som inte skall behöva utsättas för kulturelitens förakt och pekpinnar. Själv vill Hägglund som partiledare och minister dock inte ingå i denna kulturelit. Hans intresse för film och musik har ingenting med kulturell elitism att göra.

Bäst kritik har mot Hägglunds grova och grumliga perspektiv har Göran Rosenberg levererat i Studio Ett i fredags (sjutton-timmen 18/9) då Rosenberg påpekade att det finns en brännande och viktig fråga kring kulturens uttryck som vi sällan pratar om – men att Hägglund klampar runt och gör det än mer omöjligt att föra den debatten. Visst finns det frågor om vilken kultur som skall betraktas som ”bra”, hur man skall se på kommersialitet och bredd och om det finns någon gräns för kulturens uttryck. Men för Hägglund handlar det bara om att brännmärka (åter) Anna Odell för sitt iscensättande av ett psykbryt eller om filmad vandalism av T-banevagnar. Det är ju så ointressant – Odell är elev vid en högskola, det är knappast henne man bör titta på för att se kulturens spjutspets och tillsammans med T-banemarodören använder hon unga människors rättighet att se världen på nytt. Trots vad vi som är äldre redan sett.

Men hur går Hägglunds karaktärisering av dem som inte vill bli inkluderade i kuturelitens gemenskap ut? Är det inte just här som han framstår som enklast och mest ytlig? Har Hägglund någonsin tid att lyssna av diskussionerna bland dem han kallar vanliga människor? Igår deltog jag tillsammans med ett 20-tal personer i en ordnad bussresa utefter en nedlagd järnväg – med på resan var äkta par, ensamma män, föräldrar och barn och åldrarna varierade från några och tjugo till närmare åttio. Mellan hållplatserna pratades det konst, TV, kulturhistoria, ekonomi, trafikpolitik och naturvårdsfrågor. Jag hörde inte någon prata om hur man får hushållskassan att räcka till eller vad man gjorde på jobbet. Här satt människor som inte kände varandra, tillsammans under flera timmar, och det som var i centrum var olika aspekter av mänsklig kultur. Diskussionerna var seriösa, insiktsfulla och sofistikerade.

Dessa människor, en del med 6-årog folkskola och andra med universitetsubildning, hängav sig åt kulturella diskussioner, visade upp breda register av erfarenheter och kunskaper. De var vanliga människor bara i ett enda avseende, nämligen den att vi inrymmer så mycket mer än det som syns utanpå.

Hägglunds syn på detta ”verklighetens folk” (som han benämner dem) är så enfaldigt torftig att jag blir mörkrädd. Om det är någon som sätter sig på sina höga hästar, som talar om hur ”folk är” och som vill diktera villkoren för dessa s k vanliga människor så är det Hägglund och den kulturfientliga regering han är en del av. Hägglund vill istället beröva oss alla tillgång till ett brett kulturutbud (eftersom han driver ekonomisk nytta som motiv) och vill begränsa våra horisonter genom att fokusera på vardagens bekymmer.

Nej, Göran Hägglund, lägg av den där hybrisen du lagt dig till med och kom ned på jorden. Försök att se oss medborgare i all vår mångfald och variation. Och vill du föra en kulturdebatt så är du fyrtio år för sent ute med de argument du har.

Satt och bläddrade i mina gamla dagböcker från 1983. Egentligen sökte jag bara en sakuppgift, men för några minuter förlorade jag mig i anteckningarna gjorda av en ung kvinna som pendlade mellan groteskt självförakt och förhoppningsfulla framtidsplaner. Jag är visserligen en annan nu, men anteckningarna påminde mig om de drivkrafter vi har i oss och som inte alltid är positiva i långa loppet.  

Vill i detta ämne rekommendera intervjun med Kristian Axén-Olin i Tendens, SR P1. Axén-Olin var finansborgarråd för moderaterna i Stockholm men hoppade förra året av alla uppdrag med hänvisning till sin hälsa och sitt välbefinnande. Hon berättar öppenhjärtigt om drivkrafter och avvägningar inför det svåra beslutet. Och om sin lättnad efteråt. Länder till eftertanke, särskilt för kvinnor tror jag.