Om ni tror att vi kan tala med varandra, bara så där, så glöm det. Jag har under de senaste veckorna konfronterats med mansspråket vid flera tillfällen. Jag tillhör säkert ingen exklusiv skala, men en person (en man!) fick mig för en tid sedan att inse att det jag tolkade som subjektiva utsagor om verkligheten – och därmed alltså möjliga att yttra sig om – istället är konstaterande av axiom. Låter det krångligt? Ja, lite krångligt är det nog.
Jag är en väldigt verbal och språkligt inriktad person, jag är också mycket intresserad av samtalet per se, av dialogen och av utbytet av tankar med andra människor. Jag finner stort nöje i samtal, att lägga fram argument och ståndpunkter, berätta om erfarenheter och att få lyssna på andra som gör detsamma. Ibland uppstår dock inga samtal, trots min uppenbara vilja till ett sådant. Varför då?
Jag har noterat två situationer:
A) Man, oftast över 40, talar om “hur det är”. Jag tror att han framlägger en personlig ståndpunkt eller yttrar sig om verkligheten på ett sådant sätt att han vill inleda ett samtal. Min replik uppfattas dock som ett ifrågasättande och renderar i bästa fall en irriterad blick och några ytterligare ord om “hur det är” och kanske sedan byte av samtalsämne. Allt är ju redan sagt…
B) Jag inleder ett samtal med man eller män (vanligen också över 40) som syftar till en problematisering eller diskussion kring någon gemensam angelägenhet. Jag får tillbaka antingen en litania om hur jobbigt det är med folk som ifrågasätter eller ett antal mycket bestämda punkter/argument om att jag har fel. Om jag i det sistnämnda fallet påpekar t ex att de punkter på vilka jag påstås ha fel inte är de positioner jag har, eller försöker föra diskussionen vidare genom argument får jag tystnad till svar. Allt är ju redan sagt…
Som en manlig bekant påpekade för mig när jag klagade min nöd, de här männen är inte intresserade av samtal eller intellektuellt utbyte, särskilt inte med en kvinna. De är bara intresserade av att ha rätt och av att korrigera mig. Och av att få sin världsbild bekräftad.
En intressant parallell är hur provocerande Jesus var för männen i det dåtida judiska samhället. Inte nog med att han talade med kvinnorna, han var också intresserade av vad de sade. Och han lät en kvinna vidarebefordra meddelandet om hans uppståndelse. För att inte tala om hans sätt att berätta – i liknelser och med frågor hela tiden. En berättarteknik som liknar den grekiska filosofins* (vilket inte så konstigt om man vet lite om hur texterna kommit till) men som definitivt inte skulle passa de män jag refererat till ovan.
Ergo: Ett tal som är öppet, frågande, problematiserande och nyfiket är alltid ett hot mot makten, makten som alltid talar i i kraft av sin auktoritet i avslutade meningar, redan dragna slutsatser och sanning.
Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!
(Samih al-Qasim)
*Jfr Sokrates maieutik.
Ja till mina ådrors sista pulsslag – jag med. Tack!
Så sant, men alla män o kvinnor faller inte in i bilden
Tack för uppmuntran – och, nej, alldeles sant, det finns många undantag. Men det här mönstret har börjat bli enerverande.
V
Hur bemöter man tystnad när man råkar på den undrar jag?
Ingela: Om jag fattar dig rätt, så har jag försökt att förstå “vad jag gör för fel”. Vilket alltså är meningslöst. Numera säger jag inget alls i A) och i B) säger jag det jag har att säga, litar aldrig mer på den personen och röstar med fötterna (pratar inte med vederbörande om ngt annat än vädret). Men, du har rätt. Tigande är makt.
V
Jo, du har förstått mig rätt. Jag grubblar på hur och om det är ett medvetet sätt att utöva makt på eller om det är omedvetet eller båda, och ett sätt att komma åt det kanske kan vara genom att peka på det såhär som du gjort i två exempel. Det blir ju tydligare. Funderar vidare… ha det gott.
Så heja det öppna nyfikna frågandet! Tack för viktig text.
Otrvligt och bedrövande, en lätt igenkänt konstatwrande. Önskar att jag var lika cool som du – jag blir så vitglödgat arg! Och det lönar ju föga… Tack för väl formulerad tanke!
Män över 40 ska ju ha lyckats med någonting här i livet; blivit något, gjort något, stå för trygghet, både ekonomiskt o känslomässigt, vara verbala, intressanta och numer också samtidigt tilldragande, evigt unga.
Nu kan ju inte alla vinna o män ska ju vara vinnare, den bilden av oss som vinnare är tydlig, varpå jag tror att många män o även jag blir cyniska, slutna, hårda, besvikna, desillusionerade. Vi klarar liksom inte av den allt hårdare pressen på oss när vi samtidigt ska klara av alla nya bollar; vara mjukisar, ta hand om barn, visa känslor, lyssna utan att behöva agera eller lösa problem – det blir liksom 2 motpoler som krockar o mitt i denna livslögn sitter vi 40-åriga män. Vi är ju trots allt uppväxta på 60-talet med manliga förebilder som inte stämmer med dagens ideal.
Jag påstår inte att kvinnor har det lättare men som rollen som god moder kan man aldrig ta ifrån er då ni föder fram nytt liv – en mkt tydlig och stark roll. Vi män har inte längre sådana tydliga livsregler.
Per: Intressant analys
Tack för synpunkter och kommentarer. Ja, jag tror att mansrollen är under mycket stark press. Samhället premierar på många sätt “feminina” värden (som t ex dialog!) men ännu så länge är makt + män = sant. Och de kvinnor som vill ha/har makt faller lätt in i trallen, förstås. Dessutom verkar ju samhället ha “gått bakåt” när det gäller uppfostran av flickor och pojkar, könsmönstren i färger, leksaker, umgänge och kläder verkar vara benhårda idag, till skillnad från när mina barn växte upp (de är idag mellan 25 och 30).
Jag tror faktiskt att det ligger något i det där med att det är män som känner sig berövade sin makt som använder “mansspråket”, som ett sista försök at upprätthålla sina positioner. Tyvärr lyckas de väldigt ofta, inte sällan genom ivrigt påhejande kvinnor som finner en sådan glädje i en “riktigt” man
För mig är manlighet ett positivt ord, men det betyder något helt annan än den grabbighet och gubbighet som hela tiden gör sig påmind genom herrklubbar, “mansgrottor” (http://www.dn.se/kultur-noje/amerikanska-forortsman-flyr-vardagen-i-grottan), herrmiddagar, öl o whisky på krogen med grabbarna, fotbollspsykoser och dåligt bordsskick. Jag är så gammaldags så att jag tycker att det är dags att borsta av gentlemannen och föra in honom i 2000-talets kommunikationssamhälle – det är väl ett ideal att stå efter?
V
Det kanske det är… Men jag undrar om “gentlemannen” nånsin kan existera utan naturlig överordning och den generositet man kan få av en ohotad suveränitet. Vanligt hyfs och vett, insikt och hantering av sin egen felbarhet, samt en rak ärlig kommunikation däremot, det anser jag är vettigt att kräva.
Sjukhusvärlden specielt psykiatri och geraiatrik där arbetat mest ser lite annorlunda ut. Ofta kvinnor som chefer och en terapeutisk omvårdande attityd.
Men jag man kring sextio trivs alldeles utmärkt. Kvinnor är oftast bra chefer och jag har haft samma chef i snart 20 år.
Brukar hitta lite män här och var och prata fotboll och det finns många kvinnor också som gillar idrott.
Mycket intressant, detta.
Har du märkt att det handlar just om frågor då det gäller kritik av makten i samhället? Jag misstänker att jag också råkat på det här, fast i en lite annan (och kanske yngre) form: En del av mina facebookvänner, som jag respekterar stort som tänkande, blir så förbannades arga om man kritiserar de nya politiska strömningarna i det här samhället att jag får hjärtklappning och går omkring och filar på bra svar i alldeles oproportionerligt lång tid för att inte förlora dem som vänner (kanhända en feghet/svaghet hos mig, men den leder mig ofta fram till bra ståndpunkter i slutänden) om jag fortsätter diskutera sånt med dem. Det här retar mig, för om inte VI, som respekterar varann, kan diskutera sånt, hur fasen ska vi då kunna göra saker bättre?
Min analys är att det handlar om att samhället är i förändring, och att många i det nya politiska klimatet slutat tro på att det fungerar att vara “snäll”, vilket är grunden i att bygga ett välfärdssamhälle. De flesta kan inte argumentera för nåt sånt själva, bara toppolitikers har den retoriska förmågan, så de röstar enligt sin känsla fram politiker som de egentligen inte gillar, men som är beredda att utföra det “dirty work” som man upplever måste göras (politiker som man tycker är värre än den ANDRA sidans politiker som man upplever som förljugna sen länge, med viss rätt). Sen blir det jobbigt med samvetet när nån kommer och framför uppenbart välgrundad kritik mot dessa politiker och deras förslag. Enda möjliga svaret är aggresivitet och tystnad.
Bäst uttrycks det nog som det klassiskt norrländska hanterandet av rovdjurspolitik som man inte upplever håller i lokalsituationen (rätt eller fel): “skjut, gräv, tig.” Tigandet är nödvändigt för en sån hållning.
Ack, det blev fel: “som man INTE tycker är värre” ska det förstås vara.
Jag tror att det just handlar om kritik, eller att dessa män uppfattar det som sägs som kritik, vilket inte är samma sak. Jag tror att det är bra att diskutera med dem man inte är överens med, men jag kräver att man kommer med argument, inte bara tyckande. Då stöter jag ofta på patrull, även på bloggarna.
Jag har flera gånger blivit nästan osams med debattörer därför att jag kräver argument, och argument som handlar om det jag själv skriver om (eller debatterar). Alltför ofta vill – särskilt män – använda andras “agendor” för att driva sina egna käpphästar. Detta förfaringssätt hänger nog samman med det du skriver om att många anammar någon annans ståndpunkter, men utan att förstå grunderna eller argumenten för den. Då kan man heller inte föra en debatt kring frågan.
V
Jo visst är det så. Vore det inte kritik vore det ju “meningslöst att ta upp det”, eller hur?
En Riktig Man (i synnerhet av den generationen, men även av min och yngre) förväntas kunna lösa alla problem. Alltså är det oerhört jobbigt och oförskämt när nån drar upp problem som man inte kan lösa. Antingen är de lösbara, fast inte av en själv, och då blir man tillintetgjord. Ellerså är de inte lösbara – och “typiskt fruntimmer att prata om sånt, det är ju helt meningslöst”. 
Det såna män inte förstår är att pratande kan hjälpa till att förstå och HANTERA ett olösbart problem på bästa sätt. Eller i bästa fall lösa det, och att man i så fall har kunnat lösa det tillsammans genom att prata – vilket är mycket bättre än att kunna själv.
Intressanta diskussioner men jag tror redan här att vi är flera o mkt olika personer som tror vi diskuterar samma sak, men det gör vi troligen inte, där tror jag det finns ett problem med blogg/internet att man inte riktigt får se hela bilden av en annan människa som man diskuterar med, visst kan det vara skönt med anonymiteten och att kunna våga slänga iväg en kommentar (mig själv inräknad..) men jag tror på mötet och samtalet, gärna oplanerade sådana som faktiskt blogg är (poäng där!).
Sedan vill jag kommentera att någon sa att “Tiga är Makt”. Jag tycker själv att Tigandet är farligt. På något sätt ställer man sig över den andra personen o vägrar kommunicera med denna, mkt nedlåtande o den andre får ingen chans att replikera. Man har bestämt sig och vill inte höra på något annat – kanske nödvändigt i extrema situationer men inte i vanlig diskussion. Tigande möjliggör också extrem makt över andra människor, tex ex-Yugoslavien, Nazi Tyskland, Sovietunionen…
Så för mig är inte att tiga ett positivt ord. Men det är klart att vissa borde kanske hålla tyst ibland, åtminstone för att släppa in andra i debatten.
År 2012 är mitt personliga motto; “lyssna, lyssna, lära & njuta”…så hoppas diskussionen fortsätter
Martin o Per: Kan bara hålla med.
V