Så närmar det sig med predikan nästa söndag den 25 oktober klockan 11 i Göteborgs domkyrka under temat ”Att leva tillsammans”. Att leva tillsammans innebär också att leva med dem vars beteenden och livsstil vi inte gillar. Att leva tillsammans betyder inte att ”att gilla alla”, då vore saken knappast värd en predikan!
Vid lunchen igår på Chez Alexandre, alldeles runt hörnet där jag bor just nu, läste jag i Libération att debatten i Frankrike är stark kring förekomsten av heltäckande klädsel för kvinnor, s k niqab. Av en slump noterade jag att även ”Debatt” i SvT tog upp ämnet senare samma kväll. I SvT var diskussionen ganska antagonistisk och frågan om vem som hade ”fel” och vem som hade ”problem” när en norm bröts kom upp ett flertal gånger. Det tycks finnas en stor skillnad mellan den franska debatten och den svenska – i Frankrike tar den muslimska kommuniteten själv ett mycket större ansvar för debatten än i Sverige. Franska muslimer är organiserade och har representanter på olika nivåer som uppfattas som auktoritativa, medan det i Sverige tycks vara enskilda kvinnor och en och annan imam som uttalar sig. Ibland uttalar sig dessa underförstått i islams namn, ibland bara som enskilda. Man bör dock hålla i minnet att religiös klädsel i franska allmänna skolor redan är förbjuden.
Le Conseil francais du culte musulman (CFCM) - motsvarar Sveriges Kristna Råd (SKR) eller Sveriges Muslimska Råd (SMR) men med starkare politisk riktning – tror inte på förbud utan på information, dialog och undervisning i syfte avråda kvinnor från att bära niqab. Ja, just det, avråda. CMCM menar att det inte finns något religiöst stöd i islam för den typ av klädsel som niqab representerar utan istället är det ett frivilligt val från var och en. Ordföranden i CMCM Mohammed Moussaoui betonar också att frågan om niqab har fått alldeles för stora proportioner då den typen av klädsel är ovanlig bland franska muslimer, ofta av nordafrikansk eller västafrikansk härkomst. Istället göder debatten islamofobin och CMCM vill se en utredning och analys av islamofobin i Frankrike.
När jag var 17 år dog en släkting, i mycket hög ålder och inte oväntat, och jag var genuint ledsen och nedstämd. Men jag minns också att jag hade en period när jag valde att gå sorgklädd, helt i svart trots sommaren, för att på något sätt uttrycka ett slags sorgens martyrskap. För min del var det ett omoget men fullt ut genomfört identitetsexperiment. Det kändes skönt att gömma mig bakom sorgkläderna, komma bort från valfriheten och individualiteten, få gå upp i något större och något som bröt normen. Efter några veckor försvann känslan och jag ville hellre återgå till mitt ”vanliga jag” igen. I en del avseenden tror jag att mina känslor vid detta tillfälle är embryot till vad som får människor att gå i kloster eller att bära niqab.
Som troende har jag ofta upplevt att det är de ”nyfrälsta” som är mest extrema i sin nya livsstil. För dem är det kristna livet något så annorlunda och nytt att detta måste få manifestera sig även fysiskt och praktiskt på ett synligt sätt. En del bad alltid morgonbön vid frukosten oavsett var de var, en del hade alltid bibeln i handen när de gick någonstans och andra började hälsa med ”Guds Frid!” istället för att säga ”Hej!”. För mig kändes det där påklistrat och tillgjort – jag behövde inte visa upp min tro – men, jag kan också förstå att den som tycker sig ha funnit livets mening också i sin glädje vill visa upp det.
Jag tror inte på förbud inom religionernas domän, religiösa sedvänjor och bruk måste växa in i och integreras med de samhällen där troende människor lever. Därför är det så viktigt att vi INTE skapar ett sekulärt samhälle utan istället ett pluralistiskt samhälle där vi ständigt möts och konfronteras. I annat fall lämnar vi fritt spelrum för extremister och fundamentalister att lägga beslag på tolkningen av ”religion”. En europeisk islam håller på att växa fram, låt oss underlätta för den genom att skapa ramar för svenska muslimer att ha en röst inåt den svenska maktapparaten. På samma gång bör vi förstärka och återupprätta de kanaler mellan kyrkorna och statsmakten som alltmer håller på att försvinna.
Som Chantal Mouffe så klokt påpekar i sin bok ”On the Political” så måste demokratin ge utrymme för antagonismen att övergå i agonism annars kommer antagonismen till utrryck som våld, frustration och revolt. I en pluralistisk demokrati finns det motståndare, men det finns inga fiender. Det är ett sätt att leva tillsammans. Och det tänker jag bygga in i min predikan på söndag.
Jag tror på skapande av ett sekulärt samhälle, inte i den mening att skjuta benen av religionen utan för att alla individer ska kunna bedöma religionen mer objektivt och utifrån sitt egna synsätt. Jag tror inte att föräldrar har rätten att döpa eller omskära sina barn tillexempel eftersom att det är ett val man själv ska få göra. Det handlar om att samhällskonstruktionen ska vara neutral, genom att låta religiösa traditioner få frispel lagliga eller olagliga så tar samhället ställning för dessa.
Det är rimligt att låta varje människa välja sin egen religion efter att ha funderat på det. Det är inte rimligt att uppfostra barn till den ”rätta” läran. Oavsett detta så tror jag inte på vetenskapsstyre. Jag tror att varje människa ska få avgöra själv vad som rätt eller fel för den. Pluralismen har mitt stöd, men sekularismen måste vara status quo utan att ta ställning. Metafysik är inget för fysikerna och det är upp till varje individ att hitta sina svar.
Olof: Ett samhälle kan vara sekulärt i en annan tid och en annan värld. I vår värld och vår tid menar jag att det är omöjligt, OCH jag tror att det vore dåligt. Religiösa riter och föreställningar har följt homo sapiens så långt bakåt som vi har någon kunskap. Religion skapar många goda konsekvenser (nu argumenterar jag alltså utifrån ett sekulärt synsätt). Staten bör dock vara neutral i ett mångkulturellt samhälle, men den moraliska debatten måste föras i en gemensam offentlighet där det kritiska förnuften låter sig inspireras av såväl religiösa som icke-religiösa argument.
Varje föräldrer uppfostrar sina barn i någon ”lära”. Jag ser hellre en uppfostran inom ramen för en kultiverad, pluralististiskt hållen religion än ett ”anything goes”. Det sistnämnda är också en uppfostran. Leonard Cohen brukar säga att det bästa man ge sina barn är att lära dem ”good manners” och att ställa tofflorna under sängen. Visst har vi alla vissa uppfattningar om vad som är en bra eller dålig uppfostran? Och det komiska är att de tenderar att konvergera kring just ”good manners” och kärlek, respekt och självaktning.
V