För några veckor sedan skakades medievärlden av Anna Odells konstnärliga besök på psykakuten i Stockholm. Och lite senare gick det en rysning genom kultursverige tack vare en konstfackselev som filmat sig själv medan han vandaliserade en SL-vagn (tunnebanevagn). För några dagar sedan upprördes många över en ung man – nu anhållen – som sparkade sönder blåljusen på en polispiket i Malmö. Allt detta är en form av provokation, personerna är provokatörer och ”vi” blir provocerade.
Jag har funderat mycket kring vad det är som gör oss provocerade och vad som gör oss till provokatörer. När jag som 16 åring började arbeta som kontorist, så småningom var med att grunda den första fackklubben på det företaget och sedan blev dess blott 17-årige ordförande (yngst i Sverige någonsin enligt HTF:s dåvarande ordförande Sture Nordh) uppfattades jag som en provokatör. Jag fick lappar uppsatta på dörren till min arbetsplats på vilka det stod Baader-Meinhof (vilka vid denna tid mördat den tyske arbetsgivareföreningens ordförande) och min arbetsledare/avdelningschef W-berg var bara millimeter från att ge mig en rejäl knytnäve i ansiktet i samband med löneförhandlingarna.
Jag är fullständigt övertygad om att den provokation jag utövade på företaget Annonsbyrå Hugo Krantz var väl i klass med de provokationer jag nämnde ovan. Så här efteråt tror jag att det var min absoluta oräddhet som provocerade. Och den berodde nog inte bara på födsel och ohejdad vana utan kanske framförallt på att jag inte kände någon gemenskap med mina chefer och arbetsgivare. Jag hade ingenting att förlora, min gemenskap stod inte föll med arbetsplatsen. Gemenskapen kände jag med mina kontoristkamrater som läste korrektur och satte annonser till mycket låga löner och utan iakttagande av de arbetsrättsliga regler som hade börjat gälla under 1970-talet. Jag var lojal mot min klass, den arbetarklass som fostrat och format mig. Och därför kunde inte (kan inte?) medelklassens regler komma åt mig.
Att uppfattas som en provokatör är nog väldigt ofta uttryck för en bristande gemenskap, för att inte ha något att förlora och för att solidarisera sig med ett annat kollektiv än majoriteten. Att bli provocerad är på samma sätt uttryck för att vara lojal med en gemenskap, för att se de goda värdena i denna gemenskap och för att solidarisera sig med majoriteten.
Någonstans är jag glad för min bristande tillhörighet. Jag har försökt behålla min oräddhet, och kanske vet jag innerst inne att min plats är inte i den urbana medelklass där jag lever. Vad har jag då att förlora på att provocera?Att stå utanför, att vägra införlivas i ett ”vi” ÄR provocerande. Pröva att vara medelklass och ändå vägra dricka vin, tycka om Mozart och gå på teater så får du se 
Att gå bakom provokationen, att söka individen och motiven bakom provokationen kan vara en väg till att förstå. Med vem är det Odell, mannen som vandaliserade SL-vagnen eller han som sparkade sönder blåljusen är lojal? Att ställa frågan är detsamma som att vägra låta sig provoceras. Att bli provocerad har aldrig förändrat världen.
”Mitt rike är inte av denna världen” sa Jesus till Pontius Pilatus, den man som höll Jesu liv i sin hand. Tala om provokation!
Emmausvandraren. Hade hoppats att någon annan steg in här före mig. Tycker det är intressant, blir troligen provocerad!
5 anförda provokationer; 2 konstfack, Malmö, egen erfarenhet och Jesus. Är det klass eller konvention som utmanas. I något fall kan man tänka sig lagen, i andra makten. Det kan inte vara lika.
Jag har lite bekymmer med klassresonemanget, ser inte hur det förklarar eller löser problem. Ingen av oss är helt ”i klass”, ingen helt befriad.
Är inte provokation(ens nytta) att den sätter i fråga. Vi behöver inte gilla eller godkänna provokationen, den får oss att tänka. Därmed skulle den kunna förändra världen.
Tala mer Vandraren. Vill förstå. Kan vi utmanas utan lagbrott? Kan makten ifrågasättas utan revolution?
Jag tror att provokation kan förändra världen, men att bli provocerad kan det inte. Paradoxalt. Ja. Att inte låta sig provoceras är att ta udden ur provokationen och vända den till något konstruktivt. det är iten provokationens förtjänst att något ändras, utan den som låter sin världsbild påverkas.
Provokation är som civil olydnad, den kan aldrig påbjudas, tillåtas eller hyllas. Men den kan ändå vara nödvändig. Och den kräver att den som utför den är beredd att ta konsekvenserna.
Klassresonemanget är viktigt, klass är nämligen provocerande. På båda håll. Men det går inte att blunda för att lägre klasser är mer undertryckta än högre.
V