I år är det 60 år sedan FN antog sin deklaration om de mänskliga rättigheterna. Som jag tidigare skrivit har jag svårt att se någon helt icke-religiös grund för sådana rättigheter, men respekterar självklart att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna för många utgör en grundbult genom vilken man istället kan undvika religiösa motsättningar och motsättningar kring olika etiker.
I GP igår skriver jag tillsammans med några av mina styrelsekolleger i THS om behovet om utökad utbildning inom det tvärvetenskapliga området Mänskliga Rättigheter. Den borgerliga regeringen har inte kunnat sätta kraft bakom orden i sin utrikespolitik, den som skulle präglas (notera ordet som betyder ”stämpla” eller ”inrista”) av satsningen på mänskliga rättigheter. Den svenska utrikespolitiken idag tycks snarast vara ”stämplad” av en oro för att göra sig till ovän med EU-kollegerna och av en ytlig skytteldiplomati per flygplan utförd av en frenetiskt bloggande Carl Bildt.
En satsning på mänskliga rättigheter är heller inte bara en diskussion i Sverige om huruvida trottarkanterna är för höga för rullstolar och barnvagnar, inte heller bara en fråga om samkönade äktenskap eller diskriminering i arbetslivet – en satsning på mänskliga rättigheter kräver också insikter, utbildning och forskning inom det tvärvetenskapliga område som i västvärlden har blivit något av efterkrigstidens politiska projekt. Ett projekt som kan och bör föras ut till de zimbabwier som inte kan använda sin yttrandefrihet, till de indiska kastlösa som öppet diskrimineras i hela det indiska samhället och till de kinesiska uigurer som hävdar sin kulturella och religiösa egenart.
Mänskliga rättigheter är inte bara ett antal satser på ett papper. Mänskliga rättigheter är ett system, en strategi för individuell frigörelse och upprättelse samt ett av extremt få av mänsklighetens gemensamma fundament. Om t ex den svenska olympiska kommittén hade haft någon som helst insikt i begreppet mänskliga rättigheter så hade de inte nedlåtande hävdat att Amnestys analys av Kina var detsamma som ett ”politiskt ställningstagande”. Gunilla Lindberg är varmt välkommen till THS:s utbildning i Mänskliga Rättigheter – men det måste också till fler utbildningsplatser!!
Du kanske skulle kunna tänkas finna professor Eric Posners och professor Joseph Raz kritik av mänskliga rättigheter intressanta. Det är inte ett så otvetydigt positivt begrepp, som du framställer det som.
Det är en intressant fråga du väcker om vilken grund de mänskliga rättigheterna vilar på. Som kristen humanist tänker jag att det nog är klokast att låta MR vila på så många olika grunder som möjligt.
Det går förvisso att basera allas lika värde och rättigheter på tron att alla människor är skapade till Guds avbild och kärleksbudet att älska sin nästa som sig själv. Men den kristna traditionen som helhet är en bräcklig grund, eftersom det däri också ryms en hel del antihumanism och ideologiskt motiverad diskriminering av olika grupper. Och i Bibeln finns det förstås ingen idé om allas LIKA rättigheter. Den tanken var inte påkommen i antiken.
Så jag vill gärna se den kristna humanismen sammanflätad med sekulär humanism och islamisk humanism och judisk humanism och socialistisk humanism och alla tänkbara humanismer som tillsammans kan bära upp detta värdefulla ideal att alla människor har okränkbara rättigheter, oberoende av vem de är och vilka grupptillhörigheter de har.
Jag delar helt ditt strategiska argument om att det är bäst att låta MR vila på många olika korsande grunder.
Däremot är det ju svårt att tala om någon annan humanism än det kristna, alltså om man menar den humanism som vi oftast menar när vi pratar om humanism i vårt historiskt protestantiska land. Och då blir det ett cirkelargument.
För mig är det Jesu liv och död som är grunden. precis som du säger, genom kärleksbudskapet. Visst finns det andra argument också för MR men för mig finns det i så fall lika många motargument. Utan kärleksbudskapet blir det för mig mer av en ”moralisk känsla” eller någon slags naturrätt, något som filosoferna i o f s menar kan vara grunden för en moral men jag tillhör dem som vill ha principer och logisk argumentation. Människan som Guds skapelse och jämlikheten som gåvan av livet utgör – som ingen av oss förtjänat – utgör en grundprincip för mig.
/MD