Idag på morgonen var jag i det vackra radiohuset i Stockholm för att spela in ett samtal i programserien ”Teologiska Rummet”. Journalisten Göran Rosenberg, teologen Ola Sigurdson och jag samtalade med utgångspunkt i boken ”The stillborn God” av Mark Lilla. Temat rörde västerlandets sekularisering och relationen mellan religion och politik i framtida samhällen. Programmet kommer att sändas senare under våren.
Programledaren Peter Sandberg hävdade bestämt att statsvetenskap och teologi är helt åtskilda fält, varvid jag och Ola tittade på varann och sa att det tyckte inte vi. Men på samma sätt som sekulariseringens politik har inneburit en konstlad åtskillnad mellan religion och politisk offentlighet i många europeiska länder så har också vetenskaperna om dem hållits isär. I och med upplysningen fick den religiösa pluralismen politisk betydelse, den fick konsekvenser i form av makt. Samhällets styrning skulle inte längre påverkas av religiösa föreställningar då dessa ansågs privata.
Att hänvisa kristen tro till privata rum kan få till konsekvens att sekterism, inskränkthet och förtryck av enskilda människor legitimeras. Upp med argumenten på det offentliga bordet istället. Vi kan alla fundera kring hur rimligt det är att Plymouthbröderna vägrar teckna kollektivavtal eller att kräva att sjuåriga flickor skall skyla sitt huvud med en huvudduk i skolan. Sådana handlingar bör underkastas en förnuftig, respektfull men öppen diskussion. Radikal religion bör inte bli en ursäkt för att exkludera sig från samhället.
Intressant diskussion, ser fram mot att få höra programmet! Lillas bok är intressant, om än ganska översvällande av liberal självgodhet. Frågeställningen väcker förstås några vidare frågor. Det är klart att man från en ateistisk, sekulariserad position har en tendens att betrakta trons domäner som något ”helt annat” och till och med att ha svårt att se de förenande banden mellan tro och samhälle. De är nog tydligare från ”andra sidan”. Jag vet, för jag har i mitt arbete med att försöka förstå mig på teologin som en viktig del av mitt eget idé- och kulturarv stött på hur djupt i mitt medvetande den här åtskillnaden faktiskt går. Djupt i ett resonemang, med mig själv eller med någon annan, kan jag inse att den premiss jag håller fram är ohållbar utan upprätthållandet av en historiskt och kulturellt bestämd separation.
Samtidigt är det inte helt enkelt att hävda att denna separation är ett verk av upplysning och sekularisering alena. Det första steget mot separationen finns ju trots allt i kristendomen själv, i Augustinus tvårikeslära! Den historiska bakgrund som religionskrigen och upplysningen kom att gestalta sig mot är trots allt medeltidens investiturstrider, i vilken läran om de två svärden ju spelade en avgörande roll. Men det var inte staten som fredade sig mot kyrkan där, utan tvärtom! Separationen mellan kyrka och stat växer – åtminstone delvis – ur påvemaktens hävdande av rätten att tillsätta sin egen byråkrati.
Men, det är klart, i den tid som vi idag lever så ser ju situationen för staten helt annorlunda ut än den gjorde i upplysningens tidevarv. I ”civilsamhällets” tidevarv måste antagligen även kyrkans roll förändras. Om det politiska är överallt så är det ju definitivt i kyrkan också – men knappast uteslutande på kyrkans premisser. Det är också en poäng som förtjänar att understrykas.
Ber om ursäkt för ett långt inlägg, men som sagt: diskussionen väcker många frågor!
Du har helt rätt i att separationen går längre tillbaka än Hobbes. Jag tycker också att Lilla har fel som låtsas att all politik var politisk teologi före Hobbes. Många av de grekiska filosoferna hade visserligen en kosmologi men det betyder inte att man har en teologi. Jag tycker att det spännande är att i och med upplysningen – alltså senare än Hobbes – så blir åtskillnaden också något som får konsekvenser för maktutövningen i samhället. Makten separeras även i organisation och kommer då och då i motsättning till varandra. Interaktionen mellan religion och politik sker enligt min menng just i kyrkan – alltså den organiserade religionen./MD
Oj, vad jag håller med dig vad det gäller det djupt problematiska vad gäller den konstlade åtskillnaden mellan religion och politik, och den därmed besläktade förskjutningen av det ”religiösa” till den ”privata sfären”.
Mer undrande ställer jag mig till, vad jag uppfattar som att du menar, att religionen skall ”underkastas en förnuftig diskussion”. Detta ekar för mig lite av Kants tal om ”Religion within the Limits of Reason Alone”.
Är det inte just här som den trötta modernistiska synen på relationen mellan den ”rationella liberala politiska processen” vs. ”den irrationella religionen” blir tydlig?
Således blir väl frågan: ”Who´s rationality?”
Intressant blogg! Kommer följa den med intresse!
/jb
Hm, nu skrev jag väl såhär: ”Sådana handlingar bör underkastas en förnuftig, respektfull men öppen diskussion.” vilket inte är riktigt detsamma som att ”religionen skall underkastas en förnuftig diskussion” som du skrev. Vad jag menade – inte för att märka ord utan på riktigt – var just att sådana religiösa ”handlingar” som jag nämnde skulle underkastas en ”förnuftig” och – notera – ”respektfull” diskussion. Jag tror att Gud har skapat oss med ett förnuft som vi förväntas använda, inte att Gud gör sig synlig på en massa konstiga övernaturliga sätt som de flesta människor inte kan ta till sig. Poängen med att vi är ”Guds avbild” är väl i rimlighetens namn att också det förnuft vi fått är en del av den gudagnista! Därmed menar jag att en person som hävdar att religionen påbjuder dem att antingen inte teckna kollektivavtal för sina anställda eller att deras sjuåriga dotter skall gå med huvudduk bör kunna ge argument för det som en vanligt förstående och välvilig människa kan förstå. På samma sätt bör denna person också lyssna på argument som denna förstående och välvilliga människa framför angående handlingen i sig. Och detta tycker jag gäller alla. Ett näraliggande exempel är att jag inte fick gå på bio när jag var liten eftersom film och biokultur var syndigt. Jag insåg mycket tidigt att argumenten var ihåliga: varför fick man se film på TV men inte på bio? Hur kunde barnfilm anses vara utrtyck för en dekadent kultursyn? Det gjordes ”kristna” filmer som t ex Mannen från Nasareth som pastorerna gärna gjorde reklam för. Sålunda slöt jag mig till att själva biobesöket inte var synd utan att det var en fråga om moraliskt omdöme avseende filmens innehåll och graden av idolskap gällande skådespelarna. Och så blev jag cineast när jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder! Och förblev djupt troende./MD